Heinz Hungerland

Från FrankHeller

Hoppa till: navigering, sök

Heinz Hungerland (1873-1946) var Serners universitetslärare i tyska.

Serner beskriver honom i På detta tidens smala näs, s 157ff:

Otaliga äro de berättelser som gå om den store doktorn [doktor Heinz från Teutoburgerwald], i regel sannare ju mera otroliga de äro, ty mannen var otrolig. Där är exempelvis berättelsen om hans viggförsök. Han hade bett en bekant att låna sig tjugu kronor, men vederbörande hade bara tio, vilka han gav honom. Efter någon tid ansåg långivaren ögonblicket vara inne för en återbetalning och krävde doktorn. Men på sin mest sonora och rungande svenska förklarade denne, att de voro kvitt:
— Jag bad dig låna mig tjougu kronor, dou gav mig tio. Dou lourade mig på tio kronor. Nou lourar jag dig på tio. Vi äro kvitt!
Där är berättelsen om hans dikt till den tyska marinen. Han var nämligen diktare, och hans dikter understego sällan ett dussin sidor. Exempelvis måste Lunds Dagblad i det närmaste utge extranummer, då han besjöng Oscar II:s bortgång. Sången till den tyska marinen var tillägnad ingen mindre än sagda marins chef, prins Heinrich av Preussen, och efter att ha mottagit den utbrast prinsen, enligt skaldens egen uppgift:
Wunderbar! En sådan dikt betyder lika mycket som ett vunnet sjöslag, ist ebenso viel wie eine gewonnene Seeschlacht!
Där är berättelsen om hans supé på Norden. Han älskade mat och dryck, och hans aptit var imponerande. Efter att ha gett det allmänna smörgåsbordet dödsstöten beställde han en biff av serveringsflickan. När den kom, ropade han högt, att man gett honom hästkött och inte oxkött. Flickan försäkrade motsatsen, men Heinz blev henne inte svaret skyldig:
— Förvisso är detta hästkött! Jag känner jo redan hingstnatouren vakna i mig!
De förhållanden, varunder han hade att leva som Privatgelehrter med stor familj och språkundervisning som enda inkomstkälla, voro ofta besvärliga. Det lär ha funnits en period, då hans kredit var uttömd hos alla handlande, och då det enda ställe där han ännu hade någon sådan var apoteket. Följaktligen lära han och familjen i någon tid ha fått leva uteslutande på sanatogen — en möjligen stärkande men knappast välsmakande diet... Men intet kunde nedslå hans entusiasm eller hans arbetsförmåga.

Även Harald Wägner skildrar honom i Majgreven 1908, novellen Decemberkvällen där Hungerland beskrivs.

Vad nu, vad är på färde? Aha, dörren öppnas, och med buller och brak intågar doktor Fressenberg från Teutoburgerwald, däst och majestätisk som ett slagskepp. Han är en martyr, den gode doktorn. Av idel ädelmod uppoffrar han sig år efter år för Sverige och svenskarna till den grad, att han — mot hederlig vedergällning förstås — ger dem undervisning i sitt modersmål. Och — o under av ädelmod! — han ger dem också alldeles gratis en vink om den sanna teutoburgiska kulturens välsignelse. I denna ingår som huvudmoment dyrkan av teutoburgernas kejsare och hans upphöjda fursteegenskaper, däri inklusive hans Schnurrbart. Den arme doktorn har, om man får tro honom själv, varit utsatt för en permanent svältkur i Sverige, vilken resulterat däri, att doktorn blivit trettio kilo fetare och åtskilliga svenskar blivit litet fattigare. Men han döljer många gåtor, doktorn. Vem kunde ana, när man ser honom förtära utom smörgåsbord tre biffar, en kyckling, en kotlett och en pudding, att han är en subtil lyriker med en gigantisk produktion bakom sig? Men ovan på denna måltid höjer sig hans ande ofelbart till en högre flykt. Han börjar tala om poesi, och då någon nämner Kalidasa, infaller doktorn genast:
»Ach, von der Kalidasa reden! im Grunde imitiert sie immer mich!»
Glädjen stiger och sorlet stiger, men doktor Fressenbergs stämma skär igenom som trumpetstötar.

Ungefär samma text återkommer i Wägners I templets skugga (sid 61f):

Hvad nu, hvad är på färde? Dörren öppnas och — aha! Det är doktor Fressenberg från Teutoburgerwald, som med buller och brak intågar, däst och massiv som ett slagskepp. Den gode doktorn har ägnat sig åt att — som födkrok — undervisa svenskarna i sitt och Göthes modersmål. Och han finner svenskarna oerhördt barbariska, men han trifs likväl godt bland punschflaskor och smörgåsbord. Ofta hör man honom med pokalen i hand docera om den teutoburgiska kulturens öfvertag öfver den svenska. Och der Kaiser sein Schnurrbart! Heil dir im Siegeskranz! Han är väl känd på stället och sjunker med ett stönande ned hos Max. Och i öfverenstämmelse med det intryck han har af svenska språket trumpetar han:
Tusan djäflar, får jag ett smörgåsbord, för djäfvulen, snälla fröken, herre gud för satan.
Och flickan, som känner doktorn skyndar fram med tallrikar och glas.
Doktorn vill prompt ha köttbullar i afton, men flickan säger, att han måste äta en biffstek, för det står på matsedeln och doktorn resignerar så här: Tusen djäflar! Komma novitier och slynglar, få allt hvad de vilja, komma genierna, få intet! Fy för satan, så är det icke i Tyskland, se!
Doktorn är nämligen lyriker — genren: naturstämningar — men det kan man icke ana, när man ser honom.
Sorlet och pratet stiger rundt omkring, men midt igenom skär doktor Fressenbergs stämma som en trumpetstöt:
Als konsekventer Ubermensch muss ich drei Schnäpse trinken. Frööken!
Och flickan ilar fram med brännvinet.
Men tiden skrider, och klockan närmar sig hotfullt half tolf. Ett lätt vemod lägrar sig öfver Tua och Tuas gäster. Det är den 23 december och Tuas sista dag för det året, terminen är slut och julen i familjens sköte väntas.

Han verkar också dyka upp under täcknamnet Durstenwasser. Se vidare "Piraten, Durstenwasser, Sam Ask och mer lundensiskt" Aftonbladet 12.12.1942.

Omnämnanden

Litteratur

Personliga verktyg