Svenska Dagbladet 17.12.1914

Recension ''[[Herr Collins affärer i London]]'' av [[Ane Randel]]

==En pikaresk roman==

Ändtligen en ''rolig'' bok, en riktigt genomrolig bok. En bok, om hvilken man icke kan använda epiteten "intressant" "gedigen" ända upp till "klassisk" utan rätt och slätt det föraktade "underhållande". Och ändock litterär från början till slut.   Signaturen Frank
Heller debuterade i våras med en novellsamling "I hasardens hufvudstad", som lade i dagen en virtuos förmåga att trassla ihop människor och händelser, utan att ett ögonblick tappa härfvan. En mindrevärdig litteraturgenre, om man så vill, men som han visade sig behärska med ett här i Sverige mindre vanligt mästerskap.

Det lider intet tvifvel, att äfven "Herr Collins affärer i London" rör sig på ett gebit, som de kräsna estetikerna rynka på näsan åt. En skickligt tillagad anrättning,, men icke litteratur, så blir nog domen på de håll, där man är misstänksam mot roliga böcker. Och dock behöfver man icke läsa många sidor för att komma underfund med, att den svenska litteraturen i Frank Heller fått en ny författare, som icke kan sjunka tillbaka i medelmåttans intresselösa spakvattcn, ett namn, som kommer att oberoende af alla litterära mode-riktningar sörja för att man icke glömmer det.

Men när man efter att ha slukat denna bok i en enda sväljning af frisk aptit frågar sig, hvilka egenskaper som göra den så tilldragande, att man söker efter högre kategorier att stoppa in den i, så känner man sig ganska villrådig. Det är ''icke'' stilen, ty Frank Heller skrifver en visserligen god och klar, men på intet sätt konstnärligt genomarbetad prosa. ''Icke'' innehållet — ty sällsammare och mera inveklade äfventyr får man till lifs i första bästa detektivroman. ''Icke'' fantasikraften — ty till och med Henning Berger är vida mer "fantastisk". ''Icke'' poesien — ty Frank Heller och hans hjälte äro kemiskt fria från den sentimentalitet utan hvilken ingen poesi blir till. Och håller man på så här en stund att genom uteslutning träda författaren in på lifvet, så sitter man till sist med ett intellektualistiskt destillat i handen.

Kanske är den klara intellektualismen just punctum saliens. Det är inte fråga om att icke Frank Heller liksom hans ovanligt skurkaktige hjälte, f. d, juris kandidaten Filip Collin från Lund, är ett söndagsbarn, som har turbanen full med fantasiens frukter. Men i våra dagar, då vi kommit lika långt bort från den pikareska, som från den romantiska svindeln, skulle vi ledas ihjäl af fantasiens fruktdiet, om vi icke hela tiden kände att ett kulinariskt intellekt från början komponerat hela anrättningen med smak och kunnighet.

Henning Bergers namn bar redan förut en gång glidit ut på pennspetsen vid betraktelsen af Frank Hellers nya bok. Det är ingen tillfällighet, ty båda syfta åt samma håll, fastän den förre uppträder med så oändligt mycket högre litterära anspråk.   För båda spelar detaljkännedomen   om   länder och städer en stor roll som inspirationskälla, men medan den förre gång pi gång ramlar ner i detaljerna och blir borta i ett stämningsrus, så tappar den senare aldrig koncepterna, icke ens i den värsta ärtvällingsdimma i London.   Och när Berger behöfver flera sidor för att ge en gatubild så drar Frank Heller upp den med ett par raska drag, och ändå verkar det mer upplefvadt. Man känner samma lugna trygghet, som när man sitter på en konsert och en genommusikalisk virtuos trakterar instrumentet. Den tryggheten erfar man sällan i Henning Bergers sällskap. Han är för mycket poet för att verka lugnande på nerverna.

==Kommentarer==
Spärrad stil här satt som kursiv.