Örnulf Aslakssons missöde

Från FrankHeller

==Full text== Han var oerhört lång, oerhört mager, blåögd som en vårhimmel och född i Gudbrandsdalen, där en lyriskt begåvad moder förutbestämt honom till diktarkallet och i dopet givit honom det ståtliga förnamnet ''Örnulf från fjordarna''. I dagligt tal strök han prepositionsattributet, men på titelbladet till hans diktsamling - ty naturligtvis blev han skald - lyste det med oförminskad kraft: ''Syrener och Svärdsliljor'', nya dikter av Örnulf fra fjordene Aslaksson. Hans dikter liknade honom själv, de voro oerhört långa, så långa att det mera tyckes bero på en slump eller något förbiseende i lagen om energiens konstans, att de överhuvud taget togo slut. Dessutom voro de ytterligt konstfärdiga: det kostade inte Ornulf från fjordarna mera möda att rimma på tre ställen i varje versrad än det kostar en vanlig skald att göra det en gång på varannan rad. Denna dikternas längd och konstmässighet medförde en viss dunkelhet. Det påstods, att Aslakssons yrkesbroder och avundsman Erling Stenberget, läst upp dem för en anabaptist-kongress på Västlandet, utan att kongressen uppfattat dem som något annat än en versiferad framställning av anabaptistlärans huvudpunkter, präglad av stor poetisk skönhet. Fiendskapen mellan skalderna Aslaksson och Stenberget var av denna anledning stor och minskades ingalunda därigenom att den senare samtidigt som han var skald även var litteraturkritiker i ''Verdens Tegn''. "Sådan poesi som hr Örnulf från fjordarna Aslakssons", skrev Stenberget i sin anmälan av ''Syrener och Svärdsliljor'', "hör icke hemma i det tjugonde århundradet. Vår tid hatar poesialbumsgirlander, vare sig de bestå av syrener eller andra växtarter. Våra skalder ha länge övat sig i att taga rim som man tager kastade bollar. Hittills har de tagit dem med händerna, hr Aslaksson visar, att han också kan taga dem med fötterna. Finnes det ännu enkla själar, som låta sig underhållas så billigt?" Skalden Aslaksson läste dessa hårda ord på sitt hotellrum i Köpenhamn. Med honoraret för sin diktsamling på fickan hade han nämligen begivit sig till denna stad för att hämta nya impulser. Men efter att ha läst Stenbergets recension, insåg han att det han närmast behövde var glömska, glömska av människornas ondska, gemenhet och avundsjuka. Han slank in på första bästa lokal, som bjöd de drycker, i vilka mänskligheten söker glömma sina olyckor. Det var en diminutiv vinstuga, vars skylt bevekande ropade ett ''Stands lidt'' till den förbigående. Så snart värden hörde norska talas, kom han själv fram för att förhöra sig om, vad som önskades. Aslaksson bad honom med en stum åtbörd att taga plats och beställde whisky för dem båda. Värden skyndade att sätta sig. Det var en undersätsig man med en enorm bröstkorg och blond hårlugg i pannan. Han skötte ensam konversationen. Det var skalden Aslaksson en lisa att höra hans likgiltiga tal om likgiltiga ting och att under tiden konsumera den ena whiskyn efter den andra. Om han ägnat någon uppmärksamhet åt värdens ord, skulle han fått klart för sig, att denne var en gammal erkänd tungviktsbrottare, som numera dragit sig tillbaka från arenan, där han för övrigt inte blott ägnat sig åt brottarens utan även åt jonglörens svårlärda yrke. Han kunde med lätthet hålla intill sex kulor i cirkulation i luften samtidigt. Han kunde balansera ett helt dukat middagsbord på en bambustång, som han höll på näsan. Han var en mästare i att, stående på huvudet, med fötterna uppbära två stolar, på vilka det satt tvenne damer i aftondräkt, under det att han själv samtidigt förfriskade sig ur en vattenkaraff. - Skål, sade skalden Aslaksson, som ingenting hört. Låt oss gå och äta på Wivel! Värden som bar det aktade namnet Järn-Henrik, skyndade sig att acceptera den proponerade måltiden, man gav sig av, och snart nog satt man bänkad vid ett bord i den stora restaurangen. Den var full av eleganta gäster, som icke utan en viss nyfikenhet iakttogo de två senaste, ganska omaka gästerna. Denna nyfikenhet skulle snart nog bli rikligen belönad. Knappt hade smörgåsbordet serverats och den första snapsen tagits, förrän Järn-Henrik fann tiden inne att ge allmänheten en vink om, vem den hade i sin mitt. Han tog upp en sardin mellan tummen och pekfingret, kastade den med en elegant gest upp mot taket och uppsnappade den med en blixtsnabb rörelse av munnen, när den, lydande tyngdlagen, åter sänkte sig ur takets blåa tobaksskyar: vips, den var borta. En andra sardin följde i dess spår, slungades mot taket, uppsnappades i nedfarten och fick en halva med sig på vägen till sitt definitiva vilorum: — Skål! Örnulf från fjordarna Aslaksson hade äntligen glömt världens ondska och Stenbergets recension. Mitt emot sig såg han en man, som utförde konststycken med fingrarna och munnen, följd med gapande ögon av en hel restaurangsals publik. Haha! Sådant var livet! För att bli uppskattad och beundrad av människorna behövdes det inte mera! En sardin upp i luften, och in i munnen, och vips faller publiken på magen av beundran! Var det inte svårare att vinna dess högaktning, skulle han, Örnulf Aslaksson, strax ha förvärvat den. Han dök ned med tummen och pekfingret i sardinasken, högg en av de små oljade fiskarna, lät den beskriva en elegant båge uppåt och avvaktade att den skulle falla ned igen. Det gjorde den, men inte i skalden Aslakssons mun, utan i sopptall-riken framför en herre, som dinerade fem bord borta. Bättre lycka nästa gång! Han högg en ny fisk i burken och kastade den med den färdighet, som kommer av övning, mot takets gipsfigurer. Förgäves avvaktade han dess nedslag. En gammal dam kom just seglande in i restaurangen med lornjetten framför ögonen. Sardinen föll i hennes vita hår, och den oväntade välkomsthälsningen överraskade henne till den grad, att hon svimmade i armarna på närmaste kypare. Skalden Aslaksson såg med rynkade ögonbryn, huru hans vän Järn-Henrik förberedde sig på att fira nya, lättköpta triumfer genom att på sin näsa uppbygga en pyramid av assietter och glas. Han grep med fast hand den sista sardinen i burken och lät den lyfta sig mot höjden. Det var tydligt, att han nu började bli, vad som på artilleristspråk kallas inskjuten, ty om den lilla fisken inte heller denna gång föll i hans mun, föll den åtminstone i hans närhet: den träffade den inte anande Järn-Henrik i det vitöga, varmed han uppmärksamt följde pyramiden på sin näsa. I nästa ögonblick var allt kaos. Porslinspyramiden föll med ett brak som Jerikos murar, och med braket av dess sammanstörtande blandade sig dånet av den kamp, som uppstod, när de hittills av häpnad förlamade kyparna som en man överföllo den av sardinolja bländade Järn-Henrik och kastade ut såväl honom som hans elev Aslaksson. I ''Verdens Tegn'' lästes: "Enligt meddelande från Köpenhamn har den norske diktaren Örnulf från fjordarna Aslaksson, vars balansnummer på lyrisk lina roat enklare sinnen här hemma, nu tagit steget fullt ut och debuterat som jonglör i utlandet. Vi kunna endast gratulera honom till hans beslut och önska honom all lycka på denna bana, även om debuten, såvitt vi veta, medförde ett rättsligt efterspel." Striden mellan ätterna Montague och Capulet är ett intet emot den vendetta som har invarslats i vårt broderland. ==Kommentarer== Dag Hedman ger några kommentarer i [[Ur minnet och cigarrettetuiet]], sid 119. ==Publiceringar== * Lunds dagblad 18.3.1932 * Trelleborgs-Tidningen 4.3.1932 * [[Ur minnet och cigarrettetuiet]] [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Örnulf Aslakssons missöde.