Adolf Hallman
Från FrankHeller
(→Boken Köpenhamn) |
|||
| Rad 93: | Rad 93: | ||
| - | :Staden var under dessa år [första världskriget] en vallfartsort för grannländernas författare och konstnärer. Överallt på Strøget såg man kända ansikten, mest norrmän, med Hamsun, [[Olaf Bull]], Wildenvey och [[Nils Kjær]] i spetsen. Av svenska författare såg man [[Henning Berger]], Frank Heller och någon enstaka gång Hjalmar Söderberg. De var allesammans fast bosatta i staden och de samlade gärna landsmännen i sina hem. Det finaste var att komma till Söderbergs i det gamla förnäma hemmet på Allégade, där fru Emilie var den danskt glättiga, alltid omtänksamma värdinnan. Henning Bergers frukostbjudningar i övre våningen i det gamla rokokopalatset i Christianshavn var överdådigt roliga och långa. Sällan varade de bara ett dygn, sägnen berättar om veckolånga fester. Även Frank Heller var en gästfri värd om än hans bjudningar uteslutande bestod i “ett liv efter elva”, som han brukade säga, en enkel supé efter restaurangdags, man stängde klockan elva i dåtidens Köpenhamn. Hans dubblett på Ahlefeldsgade i fonden av Ørstedsparken gästades under åren av hela det intellektuella Norden. Jag minns ännu den “skrappe gamle dame”, fru Hvorupkjær, som han hyrde hos, en mager och till synes ondskefull kvinna, som i grund och botten var en riktigt hjärtegod gammal köpenhamnska. Hon visade alltid sitt missnöje över de bullrande nattliga invasionerna, hon brummade och hon förmanade, men snart nog stack hon leende in sitt annars så skarpa ansikte genom dörren och bar fram ett överdådigt “koldt bord”, med alla det danska charkuteriets läckerheter och med en Rød Aalborg mitt i all härligheten. | + | :Staden var under dessa år [första världskriget] en vallfartsort för grannländernas författare och konstnärer. Överallt på Strøget såg man kända ansikten, mest norrmän, med Hamsun, [[Olaf Bull]], [[Herman Wildenvey|Wildenvey]] och [[Nils Kjær]] i spetsen. Av svenska författare såg man [[Henning Berger]], Frank Heller och någon enstaka gång Hjalmar Söderberg. De var allesammans fast bosatta i staden och de samlade gärna landsmännen i sina hem. Det finaste var att komma till Söderbergs i det gamla förnäma hemmet på Allégade, där fru Emilie var den danskt glättiga, alltid omtänksamma värdinnan. Henning Bergers frukostbjudningar i övre våningen i det gamla rokokopalatset i Christianshavn var överdådigt roliga och långa. Sällan varade de bara ett dygn, sägnen berättar om veckolånga fester. Även Frank Heller var en gästfri värd om än hans bjudningar uteslutande bestod i “ett liv efter elva”, som han brukade säga, en enkel supé efter restaurangdags, man stängde klockan elva i dåtidens Köpenhamn. Hans dubblett på Ahlefeldsgade i fonden av Ørstedsparken gästades under åren av hela det intellektuella Norden. Jag minns ännu den “skrappe gamle dame”, fru Hvorupkjær, som han hyrde hos, en mager och till synes ondskefull kvinna, som i grund och botten var en riktigt hjärtegod gammal köpenhamnska. Hon visade alltid sitt missnöje över de bullrande nattliga invasionerna, hon brummade och hon förmanade, men snart nog stack hon leende in sitt annars så skarpa ansikte genom dörren och bar fram ett överdådigt “koldt bord”, med alla det danska charkuteriets läckerheter och med en Rød Aalborg mitt i all härligheten. |
:För den yngste bland gästerna, som var målare, blev hon till och med mecenat och beställde av honom sitt porträtt i olja. I betalningen, som ingalunda var dålig, ingick även ett dagligt mål i hennes lilla trevliga, gröna kök. På grund därav tog det rätt lång tid innan porträttet blev färdigt, fru Hvorupkjær var en lika frikostig som utmärkt matmamma. Men då tavlan äntligen stod där, fernissad och i fin guldram, hade också den unge artisten, som nu kommit att hålla av gumman, målat henne så förnäm att hon liknade en hertiginna. Åtminstone var detta den spydigt småleende Frank Hellers åsikt. | :För den yngste bland gästerna, som var målare, blev hon till och med mecenat och beställde av honom sitt porträtt i olja. I betalningen, som ingalunda var dålig, ingick även ett dagligt mål i hennes lilla trevliga, gröna kök. På grund därav tog det rätt lång tid innan porträttet blev färdigt, fru Hvorupkjær var en lika frikostig som utmärkt matmamma. Men då tavlan äntligen stod där, fernissad och i fin guldram, hade också den unge artisten, som nu kommit att hålla av gumman, målat henne så förnäm att hon liknade en hertiginna. Åtminstone var detta den spydigt småleende Frank Hellers åsikt. | ||
