Bankaffärer

Från FrankHeller

==Full text== Den som förvånar sig över att fransmännen stanna kvar så länge i Rhenprovinsen bevisar härmed att han aldrig har haft affärer med en fransk bank. Varför står det så och så många tusen poiluer i Koblenz och Mainz? Därför att Tyskland år 1919 utfärdade an accept på ett belopp av vilket huvudparten tillfaller Frankrike. Frankrike trasserade växeln och soldaterna stå där för att endossera den. Det är en onödig garanti, säga några människor; det är ingen garanti alls, säga andra. En sak är säker: det är en garanti som ur ytterst obehaglig för växelutställaren. En annan sak är också säker: den, vars enda brott är att han har en check på en fransk bank, riskerar obehag som endast till arten, icke till graden äro annorlunda. Den 23 december 1928 fick jag en check på den största franska banken i den stad där jag bor. Julen ur en härlig tid, men den är dyrbar; om den bringar rökelse och myrra, kostar den avgjort guld. Jag skyndade till banken med min check. Jag såg stolt och kärleksfullt på den, medan jag väntade på min tur vid luckan. Den var skriven på fint, litograferat papper och utställd av en stor svensk bank, direkt på den omtalade banken i min stad, detta på min begäran, ty om man får en check på Paris i franska landsorten, skall den inkasseras i Paris, vilket tar från fem till fjorton dagar! Större förtroende har inte en fransk bankfilial till sitt huvudkontors soliditet. I detta ögonblick upptäckte jag att jag glömt taga med mig mitt pass. Men jag tröstade mig med att man kände mig sedan länge i banken. Nu var det min tur. Jag hälsade hövligt och presenterade checken. Kamrern såg kallt på mig och sade: — Kan ni legitimera er? — Jag hur tyvärr glömt mitt pass hemma, och jag har en halvtimmes väg hem. Men kamrern känner mig ju — — Om ni saknar pass, får ni skaffa två vittnen. Händelsevis varseblev jag en engelsman som jag kände vid kassaluckan. Han kom fram och intygade beredvilligt att jag var identisk med mig själv. Det vitt säga, dessförinnan fingo vi stå i kö en stund. — Jag sade ''två'' vittnen. — Men, herr kamrer — — Ursäkta, men jag har bråttom! Jag skyndade ut i staden och fick fatt i en fransman som jag känner. Han var vanlig nog att följa mig till banken, där engelsmannen tåligt väntade. Vi stodo i kö en stund. Äntligen var det vår tur. — Herr kamrer, här har jag två vittnen! — Det skall vara ''franska'' vittnen. Jag tag rött. Jag var på väg att säga att jag inom tjugufyra timmar skulle skicka honom två vittnen av annat slag. Men julens ängel viftade bort vreden från min panna. Mina två bekanta stannade kvar (engelsmannen uteslutande av sportintresse), och jag sprang på nytt ut i staden för att skaffa ett nytt franskt vittne. Det lyckades. Vi stodo i kö: Äntligen var det vår tur. — Herr kamrer, jag bar nöjet att föreställa er för två franska vittnen. Han granskade noga mina vittnesmäns ''cartes d'identité''. De voro i ordning, och han återlämnade dem med synbar motvilja. Därpå tog han min check, genomläste den och sade: — Vi ha inte mottagit avis från den svenska banken! — Det var högst egendomligt. Men ni känner banken? — Ja. — Banken är ju er korrespondent i Stockholm? — Ja. — Ni ser att checken är utfärdad på bankens eget papper? — Det förefaller så. — Ni känner möjligen igen namnteckningarna på checken? — De förefalla mig bekanta. — Nåväl, då föreslår jag att ni utbetalar mig beloppet! — Det är uteslutet. Ni far komma igen i morgon. — Men i morgon är det ju julafton! Då har ni stängt, om jag inte tar fel! — Det ha vi. — Och dagen efter är det juldagen ! Då har ni också stängt! — Det ha vi. — Och så kommer annandagen, då ni också har stängt! — Alldeles riktigt. Ni får komma igen tredjedagjul. — Ni menar alltså att jag skall gå utan pengar hela julen, fastän jag innehar denna check, som är en fordran på er!? — Det angår oss inte. Jag måste ha garantier. Jag såg rött för andra gången. Jag var färdig att begå dumheter. Jag förhindrades av min engelske vän. Få sin dåliga franska sade han till kamrern: — Môssiô, det finns två sätt att behandla en kund. Det ena är att behandla honom som en hederlig man till dess motsatsen blivit bevisad. Det är vad vi engelsmän göra. Ni fransmän föredraga att behandla honom som en skurk tills motsatsen blivit bevisad. Kom, ''old fellow!'' Jag skall sälja er check för er! Han höll ord. Den engelska banken köpte checken utan vidare. Men den lämnade den till indrivning i den franska banken tredjedagjul, och eftersom avisen från Stockholm först kom nyårsafton (o, svenska julfirande!), blev mitt hus besatt av franska trupper och jag själv kastad i det fängelse varifrån jag skriver denna rapport. Och så förvånar man sig över Rhen provinsen! ==Kommentarer== [[John Nilsson]], sign. Gianduja, kommenterade Serners bankaffärer med egna erfarenheter från Italien i "Romerska bankaffärer", ''Dagens Nyheter'' 7.2.1929. ==Publiceringar== * ''[[Dagens Nyheter]]'' 26.1.1929, ill. okänd. [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Mentone]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Bankaffärer.