Bankaffärer

Från FrankHeller

Hoppa till: navigering, sök
(→Full text)
Rad 5: Rad 5:
Den 23 december 1928 fick jag en check på den största franska banken i den stad där jag bor. Julen ur en härlig tid, men den är dyrbar; om den bringar rökelse och myrra, kostar den avgjort guld. Jag skyndade till banken med min check. Jag såg stolt och kärleksfullt på den, medan jag väntade på min tur vid luckan. Den var skriven på fint, litograferat papper och utställd av en stor svensk bank, direkt på den omtalade banken i min stad, detta på min begäran, ty om man får en check på Paris i franska landsorten, skall den inkasseras i Paris, vilket tar från fem till fjorton dagar! Större förtroende har inte en fransk bankfilial till sitt huvudkontors soliditet.
Den 23 december 1928 fick jag en check på den största franska banken i den stad där jag bor. Julen ur en härlig tid, men den är dyrbar; om den bringar rökelse och myrra, kostar den avgjort guld. Jag skyndade till banken med min check. Jag såg stolt och kärleksfullt på den, medan jag väntade på min tur vid luckan. Den var skriven på fint, litograferat papper och utställd av en stor svensk bank, direkt på den omtalade banken i min stad, detta på min begäran, ty om man får en check på Paris i franska landsorten, skall den inkasseras i Paris, vilket tar från fem till fjorton dagar! Större förtroende har inte en fransk bankfilial till sitt huvudkontors soliditet.
 +
 +
I detta ögonblick upptäckte jag att jag glömt taga med mig mitt pass. Men jag tröstade mig med att man kände mig sedan länge i banken.
 +
 +
Nu var det min tur. Jag hälsade hövligt och presenterade checken. Kamrern såg kallt på mig och sade:
 +
 +
— Kan ni legitimera er?
 +
 +
— Jag hur tyvärr glömt mitt pass hemma, och jag har en halvtimmes väg hem. Men kamrern känner mig ju —
 +
 +
— Om ni saknar pass, får ni skaffa två vittnen.
 +
 +
Händelsevis varseblev jag en engelsman som jag kände vid kassaluckan. Han kom fram och intygade beredvilligt att jag var identisk med mig själv. Det vitt säga, dessförinnan fingo vi stå i kö en stund.
 +
 +
— Jag sade ''två'' vittnen.
 +
 +
— Men, herr kamrer —
 +
 +
— Ursäkta, men jag har bråttom!
 +
 +
Jag skyndade ut i staden och fick fatt i en fransman som jag känner. Han var vanlig nog att följa mig till banken, där engelsmannen tåligt väntade. Vi stodo i kö en stund.  Äntligen var det vår tur.
 +
 +
— Herr kamrer, här har jag två vittnen!
 +
 +
— Det skall vara ''franska'' vittnen.
 +
 +
Jag tag rött. Jag var på väg att säga
 +
att jag inom tjugufyra timmar skulle skicka honom två vittnen av annat slag. Men julens ängel viftade bort vreden från min panna. Mina två bekanta stannade kvar (engelsmannen uteslutande av sportintresse), och jag sprang på nytt ut i staden för att skaffa ett nytt franskt vittne. Det lyckades. Vi stodo i kö: Äntligen var det vår tur.
 +
 +
— Herr kamrer, jag bar nöjet att föreställa er för två franska vittnen.
==Kommentarer==
==Kommentarer==

Versionen från 30 december 2020 kl. 12.25

Hämtad från "http://www.brajt.com/frankheller/Bankaff%C3%A4rer"