Burgundernas holme år 1947

Från FrankHeller

==Full text== På min födelsedag i år — eheu, labuntur! — mottog jag en vackert utstyrd blomsterkorg från den lilla staden Sandvik två steg från min bostad. Trädgårdstäpporna i Sandvig äro fulla av blommor — rosor, gladiolus, kejsarkronor, som frodas bakom de grå stengärdena, vilka även skydda så sällsynta gäster i Norden som mullbärsträd och fikonträd. Blomsterkorgen var emellertid bara ett konstfullt hölje kring en flaska, och när jag öppnade den, fick jag en verklig chock. Den innehöll vin, blont, gott vin med både arom och fyllighet, och vinet hade avsändaren skördat från sin egen ägandes vinstock/ vilken likt rankorna på gamla dalmålningar av Josuas spejare som återvända från det förlovade landet är så stor att den höljer både fasaden och taket på hans hus. På varma somrar sådana som vi haft de senaste åren kan han skörda uppåt femtio flaskor vin, vilket visserligen måste sötas med en del socker "för att komma till sin rätt. Men nästan alla viner som förr kommo till Norden exempelvis från Tyskland, fingo före avresan en extra tillsats av socker — "für schwedische Kenner", hette det i katalogerna. Våra gommar äro lika litet inställda på naturvin som våra ögon på klart solljus eller vår själ på den oblandade sanningen om världsgåtan. Intet ont alltså om sockret! Men jag undrar, om inte detta är rekord i vinodlingens historia? Nordgränsen för vin i Frankrike går i Champagne, i Tyskland i Hessen, om jag inte missminner mig. Romarna fingo på sin tid drickbart vin av druvor som de planterat på ön Wight. Men Bornholm ligger långt, långt nordligare än alla dessa platser. Hur kunde invånarna lämna en ö som denna i samlad trupp? Ty det gjorde de som bekant för tusen år sedan, drogo vida om, kämpade, togo byte, grundade eget rike och började ägna sig åt en vinodling som gjort mera väsen av sig än den nuvarande bornholmska, Bourgogne, Burgund är ju uppkallat efter deras holme i Östersjön. Genom sekler låg detta Burgund som en buffertstat mellan öster och väster i Europas mitt, och många anse det för en stor olycka att det äntligen föll. En av dem var avlidne Adolf Hitler. Han lär ha haft planer på att upprätta ett nytt Burgund, vilket dock knappast hade fått mycket att göra med det gamla. Hur pass framskridna dessa idéer voro, vet man inte. Vad man emellertid fick klart bevis för under kriget är, att burgundernas holme i Östersjön ingalunda upphört att ha storpolitisk betydelse. Bevisen kunna beses av vem som helst. De bestå i tyska militäranläggningar litet varstans på ön och av sönderbombade hus i Nexö och Rönne, öns två huvudstäder. Vem som sköt dem i grus, veta vi också alla. Jo, Bornholm har (tyvärr) nog en framtid i storpolitiken... Frånsett ruinerna i Rönne och Nexö, är allt oförändrat efter kriget. Det är ju inte heller en ö med många minnesmärken. Den har, trots jordens fruktbarhet, inte ett enda storgods, den har aldrig fött en länsgreve eller ens en baron, som kunnat uppmuntra konster och vetenskaper. Däremot har den fött en mycket berömd latinist, Madvig, vilket kanske kan uppväga bristen. I långa tider lydde ön under biskoparna i Lund, som den gången — med Absalon i spetsen — voro lika krigiska som fromma män, beredda att värja sin hjord med egen hand. Som minne av dem har ön sina berömda rundkyrkor, en tempelform som endast finnes här och på någon enstaka plats i England och Sverige. Dessa kyrkor byggdes med tanke på de vilda hedningar som befolkade Östersjöns syd- och sydöstkust och som hade en obehaglig vana att göra strandhugg i andra länder. Kyrkorna ha formen av runda torn, de ha två meter tjocka murar, fulla av skottgluggar, och de böra ha utgjort solida stödjepunkter för ecclesia militans. Hit flydde befolkningen, när klockorna i tornet varslade om att fienden siktats ute till sjöss, och härifrån försvarade den sig. De äro ännu i fullt bruk var söndag, och sätta en säregen prägel på landskapet. De flesta av dem ligga på östsidan, ty det var därifrån faran hotade. Men Bornholm har vita monument av annan art, tornliknande byggnader, som kunde få besökaren att tro att muhammedanismen gjort landgång här och rest sina minareter. De ligga alla i omedelbar närhet av havet, och ur deras toppar stiger en blå starkt doftande rök. Det är de berömda sillrökerierna som förse hela Danmark med s. k. bornholmare, oöverträffligt läcker böckling. ''Die Heringe der Nordsee sind grösser als die der Ostsee'', lärde vi oss i Calwagens tyska grammatik, och det låter sig inte bestridas, att tyskarna ha rätt i det. Men till gengäld är sillen i Östersjön så mycket mera aromatisk. Om den inte vore en så vanlig fisk, lär Hagdahl ha skrivit om sillen, skulle den räknas i rang med forellen. När han sade detta, måste han just ha avprovat en bornholmsk sill! Öns befolkning består också uteslutande av fiskare och bönder. Det är starka, slitsamma, tystlåtna män och kvinnor, av totalt annan typ än de smilande och pratsjuka invånarna på Danmarks "fastland", Själland och Fyn. Det hörs redan på deras språk, ett starkt, sjungande tungomål. Svenska filologer (Noreen) ha räknat det till de svenska dialekterna, men häremot protestera bornholmarna våldsamt, de vilja räknas som goda danskar. Kanske är det vår kortsynta expansionspolitik under Karl X Gustav som bär skulden. Som bekant ockuperade vi ön, men bornholmarna reste sig emot oss, sköto konmmendanten (bakifrån) och avkastade vårt ok ... Till minne härav har man i Sandvig rost en ärestod åt Jens Kofoed, Bornholms Befrier, och vid den gamla fästningen Hammershus — senast ockuperad först av tyskarna, så av ryssarna — förkunnar en bautasten på vers, att :''Folket brød sit Fremmedaag '' :''her, hvor Klippen bryder Sø. '' :''Frifødt Aet har Fædres Sprog. '' :''End Bornholm er Danmarks Ø.'' Med tanke på vad ovan sagts om det bornholmska språket, klingar det kanske litet egendomligt. Men låter man inskriften alludera på årtalet 1945 i stället för 1658, ger den ju god mening. De två senaste ockupationerna ha också de lämnat andra minnen än militäranläggningar och ruiner. Utanför Allinge kyrkogård, men gränsande omedelbart upp till den, lyfter sig en stenobelisk med en röd stjärna — Sovjets mäktiga emblem. En inskrift på ryska förtäljer (förmodligen) att här vila soldater i frihetens armé som fallit fjärran från sitt fosterland. De flesta torde vara ryska krigsfångar som släpats hit av tyskarna. Varför de vila utanför kyrkogården och inte på den, vet jag inte. Möjligen därför att den grekisk-katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan inte ha samma dogmer, möjligen därför att USSR är en avkristnad stat och inte önskar vila i vigd jord. I varje fall har kyrkogården stått öppen för de tyska soldater som likaledes stannade för alltid på ön. ''De'' ligga på kyrkogården — men till gengäld ha de intet minnesmärke över sig. Intet hakkors, intet kristet kors, nej inte så mycket som en träribba förtäljer att gräsmattan härbärgerar dessa mer eller mindre frivilliga deltagare i kriget. De vila så glömda och namnlösa som självspillingar fordom gjorde. Träbristen är stor i Danmark. Men jag vill inte förneka att sparsamheten i ett fall som detta tycks mig ha drivits för långt av myndigheterna. Sommaren 1947 har uteslutande sett en fredlig invasion på ön, turister i horder från "fastlandet". Ångbåtarna från Köpenhamn ha seglat dubbla turer. När jag om förmiddagarna strukit i min kanot förbi badstranden i Sandvig, har det varit som att segla i ett sargassohav av människolemmar eller en gigantisk sopptallrik full av feta, vita makaroner. Vita, ty de flesta turisterna ha bara fjorton dar på sig att bli solbrända, och det räcker inte. Och feta, ty fastän man klagar mycket över bristen på mat i Danmark, märker en utlänning, särskilt om han råkar komma från Frankrike, inte mycket av den omtalade bristen. Det är sant, att vetebrödet är ransonerat och att man i en veckas tid försökte införa ett slags köttinskränkning. Men så länge man kan få fisk, mjölk och ägg fritt, och rikligt, torde ingen verklig fara för folkhälsan föreligga. Det hindrar inte, att jag en dag hörde ett samtal på gatan mellan två minst sagt fylliga damer i shorts. (Om det var Greta Garbo som införde shorts för friluftsbruk, har hon ett fruktansvärt ansvar inför historiens domstol.) De läste i en tidning som meddelade nyheten om att vetebrödet skulle skäras ned, med allt vad detta innebar av sänkt bakelse ranson, och en av dem utbrast: — Ved Gud — om dette her skal være ved, saa ender det med Borgerkrig i landet! Det var i juli. Sedan dess har jag blivit något försiktigare med att ro längs kusten i min kanot. Havet är inte längre bara fullt av badande, det kantar upp den ena laddningen senapsbomber efter den andra på burgundernas holme. Bomberna äro tyska, men handen som sått dem är inte tysk. Sjömän som fått de fula fiskarna i sina garn, ha blivit illa brända. Barn som lekt med dem likaså. Senapskornet är det minsta av alla frön, men har förfärliga verkningar, då det förvandlas till gas! Sjukhuset i Nexö har de flesta patienterna. Stackars Nexö! Det har inte stor glädje av att ha fött Martin Andersen med extranamnet Nexö. För två år sedan bombades det av hans adoptivfosterland, nu saneras det senapsgas från samma håll. Till råga på allt har den store diktaren i en utsänd förklaring avsagt sig all andlig släktskap med staden, eller med Bornholms invånare på det hela taget. Det är en krass och materialistisk ras, förklarar han och tillfogar åtskilliga andra, ännu mindre flatterande adjektiv. Man skall aldrig blanda sig i familjetvister, men jag vågar dock påstå, att den lilla stadens store son är orättvis. Bomholmarna äro hederliga fiskare och bönder. Som sådana tänka de på sitt dagliga bröd. Men dessutom äro de fromma, av en fromhetstyp, som påminner om bohuslänningarnas. Det är naturligtvis inte en form för andligt liv som tilltalar en marxist. Men hittills har den passat öborna. Och vem vet? Kanske äro de beredda att än en gång försvara den i sina vita rundkyrkor, liksom fordom mot dåtidens sjörövare. ==Publiceringar== * ''[[Svenska Dagbladet]]'' 6.9.1947 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Burgundernas holme år 1947.