Burgundernas holme år 1947

Versionen från 30 december 2020 kl. 13.00 (visa wikitext)

Pär Henning (Diskussion | bidrag)

(→Full text)

← Äldre redigering

Versionen från 30 december 2020 kl. 13.05 (visa wikitext)

Pär Henning (Diskussion | bidrag)

(→Full text)

Nyare redigering →

Rad 20:

De två senaste ockupationerna ha också de lämnat andra minnen än militäranläggningar och ruiner. Utanför Allinge kyrkogård, men gränsande omedelbart upp till den, lyfter sig en stenobelisk med en röd stjärna — Sovjets mäktiga emblem. En inskrift på ryska förtäljer (förmodligen) att här vila soldater i frihetens armé som fallit fjärran från sitt fosterland. De flesta torde vara ryska krigsfångar som släpats hit av tyskarna. Varför de vila utanför kyrkogården och inte på den, vet jag inte. Möjligen därför att den grekisk-katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan inte ha samma dogmer, möjligen därför att USSR är en avkristnad stat och inte önskar vila i vigd jord. I varje fall har kyrkogården stått öppen för de tyska soldater som likaledes stannade för alltid på ön. ''De'' ligga på kyrkogården — men till gengäld ha de intet minnesmärke över sig. Intet hakkors, intet kristet kors, nej inte så mycket som en träribba förtäljer att gräsmattan härbärgerar dessa mer eller mindre frivilliga deltagare i kriget. De vila så glömda och namnlösa som självspillingar fordom gjorde. Träbristen är stor i Danmark. Men jag vill inte förneka att sparsamheten i ett fall som detta tycks mig ha drivits för långt av myndigheterna.

+

Sommaren 1947 har uteslutande sett en fredlig invasion på ön, turister i horder från "fastlandet". Ångbåtarna från Köpenhamn ha seglat dubbla turer. När jag om förmiddagarna strukit i min kanot förbi badstranden i Sandvig, har det varit som att segla i ett sargassohav av människolemmar eller en gigantisk sopptallrik full av feta, vita makaroner. Vita, ty de flesta turisterna ha bara fjorton dar på sig att bli solbrända, och det räcker inte. Och feta, ty fastän man klagar mycket över bristen på mat i Danmark, märker en utlänning, särskilt om han råkar komma från Frankrike, inte mycket av den omtalade bristen. Det är sant, att vetebrödet är ransonerat och att man i en veckas tid försökte införa ett slags köttinskränkning. Men så länge man kan få fisk, mjölk och ägg fritt, och rikligt, torde ingen verklig fara för folkhälsan föreligga. Det hindrar inte, att jag en dag hörde ett samtal på gatan mellan två minst sagt fylliga damer i shorts. (Om det var Greta Garbo som införde shorts för friluftsbruk, har hon ett fruktansvärt ansvar inför historiens domstol.) De läste i en tidning som meddelade nyheten om att vetebrödet skulle skäras ned, med allt vad detta innebar av sänkt bakelse ranson, och en av dem utbrast:

+

— Ved Gud — om dette her skal være ved, saa ender det med Borgerkrig i landet!

+

Det var i juli. Sedan dess har jag blivit något försiktigare med att ro längs kusten i min kanot. Havet är inte längre bara fullt av badande, det kantar upp den ena laddningen senapsbomber efter den andra på burgundernas holme. Bomberna äro tyska, men handen som sått dem är inte tysk. Sjömän som fått de fula fiskarna i sina garn, ha blivit illa brända. Barn som lekt med dem likaså. Senapskornet är det minsta av alla frön, men har förfärliga verkningar, då det förvandlas till gas! Sjukhuset i Nexö har de flesta patienterna. Stackars Nexö! Det har inte stor glädje av att ha fött Martin Andersen med extranamnet Nexö. För två år sedan bombades det av hans adoptivfosterland, nu saneras det senapsgas från samma håll. Till råga på allt har den store diktaren i en utsänd förklaring avsagt sig all andlig släktskap med staden, eller med Bornholms invånare på det hela taget. Det är en krass och materialistisk ras, förklarar han och tillfogar åtskilliga andra, ännu mindre flatterande adjektiv. Man skall aldrig blanda sig i familjetvister, men jag vågar dock påstå, att den lilla stadens store son är orättvis. Bomholmarna äro hederliga fiskare och bönder. Som sådana tänka de på sitt dagliga bröd. Men dessutom äro de fromma, av en fromhetstyp, som påminner om bohuslänningarnas. Det är naturligtvis inte en form för andligt liv som tilltalar en marxist. Men hittills har den passat öborna. Och vem vet? Kanske äro de beredda att än en gång försvara den i sina vita rundkyrkor, liksom fordom mot dåtidens sjörövare.

==Publiceringar==

Burgundernas holme år 1947

Från FrankHeller

Versionen från 30 december 2020 kl. 13.05

Visningar

Personliga verktyg

Navigering

Sök

Verktygslåda

@@ Rad 20: / Rad 20: @@
 De två senaste ockupationerna ha också de lämnat andra minnen än militäranläggningar och ruiner. Utanför Allinge kyrkogård, men gränsande omedelbart upp till den, lyfter sig en stenobelisk med en röd stjärna — Sovjets mäktiga emblem. En inskrift på ryska förtäljer (förmodligen) att här vila soldater i frihetens armé som fallit fjärran från sitt fosterland. De flesta torde vara ryska krigsfångar som släpats hit av tyskarna. Varför de vila utanför kyrkogården och inte på den, vet jag inte. Möjligen därför att den grekisk-katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan inte ha samma dogmer, möjligen därför att USSR är en avkristnad stat och inte önskar vila i vigd jord. I varje fall har kyrkogården stått öppen för de tyska soldater som likaledes stannade för alltid på ön. ''De'' ligga på kyrkogården — men till gengäld ha de intet minnesmärke över sig. Intet hakkors, intet kristet kors, nej inte så mycket som en träribba förtäljer att gräsmattan härbärgerar dessa mer eller mindre frivilliga deltagare i kriget. De vila så glömda och namnlösa som självspillingar fordom gjorde. Träbristen är stor i Danmark. Men jag vill inte förneka att sparsamheten i ett fall som detta tycks mig ha drivits för långt av myndigheterna.
+Sommaren 1947 har uteslutande sett en fredlig invasion på ön, turister i horder från "fastlandet". Ångbåtarna från Köpenhamn ha seglat dubbla turer. När jag om förmiddagarna strukit i min kanot förbi badstranden i Sandvig, har det varit som att segla i ett sargassohav av människolemmar eller en gigantisk sopptallrik full av feta, vita makaroner. Vita, ty de flesta turisterna ha bara fjorton dar på sig att bli solbrända, och det räcker inte. Och feta, ty fastän man klagar mycket över bristen på mat i Danmark, märker en utlänning, särskilt om han råkar komma från Frankrike, inte mycket av den omtalade bristen. Det är sant, att vetebrödet är ransonerat och att man i en veckas tid försökte införa ett slags köttinskränkning. Men så länge man kan få fisk, mjölk och ägg fritt, och rikligt, torde ingen verklig fara för folkhälsan föreligga. Det hindrar inte, att jag en dag hörde ett samtal på gatan mellan två minst sagt fylliga damer i shorts. (Om det var Greta Garbo som införde shorts för friluftsbruk, har hon ett fruktansvärt ansvar inför historiens domstol.) De läste i en tidning som meddelade nyheten om att vetebrödet skulle skäras ned, med allt vad detta innebar av sänkt bakelse ranson, och en av dem utbrast:
+— Ved Gud — om dette her skal være ved, saa ender det med Borgerkrig i landet!
+Det var i juli. Sedan dess har jag blivit något försiktigare med att ro längs kusten i min kanot. Havet är inte längre bara fullt av badande, det kantar upp den ena laddningen senapsbomber efter den andra på burgundernas holme. Bomberna äro tyska, men handen som sått dem är inte tysk. Sjömän som fått de fula fiskarna i sina garn, ha blivit illa brända. Barn som lekt med dem likaså. Senapskornet är det minsta av alla frön, men har förfärliga verkningar, då det förvandlas till gas! Sjukhuset i Nexö har de flesta patienterna. Stackars Nexö! Det har inte stor glädje av att ha fött Martin Andersen med extranamnet Nexö. För två år sedan bombades det av hans adoptivfosterland, nu saneras det senapsgas från samma håll. Till råga på allt har den store diktaren i en utsänd förklaring avsagt sig all andlig släktskap med staden, eller med Bornholms invånare på det hela taget. Det är en krass och materialistisk ras, förklarar han och tillfogar åtskilliga andra, ännu mindre flatterande adjektiv. Man skall aldrig blanda sig i familjetvister, men jag vågar dock påstå, att den lilla stadens store son är orättvis. Bomholmarna äro hederliga fiskare och bönder. Som sådana tänka de på sitt dagliga bröd. Men dessutom äro de fromma, av en fromhetstyp, som påminner om bohuslänningarnas. Det är naturligtvis inte en form för andligt liv som tilltalar en marxist. Men hittills har den passat öborna. Och vem vet? Kanske äro de beredda att än en gång försvara den i sina vita rundkyrkor, liksom fordom mot dåtidens sjörövare.
 ==Publiceringar==