Förslag till söndagspromenad från Mentone

==Full text==
I och med den promenad som genom Gorbiodalen går till Gorbio, 356 meter över havet, 8 km. från Mentone, tänk att det är så mycket kortare sjövägen— i och med denna promenad äro staden Mentons möjligheter i utflyktsväg ingalunda uttömda. Den 29 december kl 10 på morgonen startar vi på den livsfarligaste av de fem utfallsvägar staden bjuder — vägen till Sainte Agnès.

Det är icke utan moget övervägande som vi ha fattat detta beslut. Avståndet till Sainte Agnès är 11-12 km., ställets höjd över havet 700 meter. Mången vandringsman har uppgivit hoppet om att nå så långt och vänt om till de lockande ljusen i dalen; mången annan har fortsatt, och natten har slutit sig över hans vandring, och när morgonen kom sken dess stigande sol på en hög av vitnande ben — det sista människomärket över ett brutet hopp. Skulle vi låta oss avhållas av sådana betänkligheter? Det skulle vara illa faret med nordmannablod, om så vore fallet! Framåt, om så två gånger elva kilometer stirrade om i ögonen! Framåt, om så höjden som väntar oss vore 1.400 meter i stället för 700! Framåt, trots allt! — ''exelsior'', som skalden säger!

Vägen stiger långsamt genom grönskande skifferdalar. Bergsidan är så lucker att man kan riva ned den med käppen och omedelbart förbereda den till vinodling. Plötsligt klingar det bakom oss. En droska dyker fram. I droskan sitter en gammal amerikanska, bredvid droskan vandrar en medelålders amerikanska, och på högra handens pekfinger bär hon en levande papegoja. Papegojan ropar oupphörligt: — Are we downhearted? — No, sir! - Papegojan, droskan och de två damerna passera oss, men långt ifrån att nedslå vår segervilja sporrar denna upplevelse oss till ökade ansträngningar. Vi stiga och stiga längs den ormlikt slingrande vägen. Redan ligger Mentone långt under oss. De verkliga höjderna börja; och för att förebygga alla olyckshändelser binda vi oss samman med ett rep och fästa syrebehållare på bröstet, då vi väl veta att luftens halt av ozon starkt avtar ju högre man stiger. Då och då passera vi en get med skälla om halsen som är sysselsatt att förvandla klorofyll till smör, ost och mjölk. Därpå upphör även detta svaga tecken till mänsklig beboelse. Det enda som ännu påminner oss om att vi vandra i en levande värld är den amerikanska papegojan, som ur ett oändligt fjärran ropar: — Are we downhearted? No, sir!

Men nu börjar luftens avtagande ozonmängd göra sig tydligt märkbar. Vi göra halt; vi tömma omsorgsfullt våra medförda respluntor och se varandra djupt in i ögonen innan vi skruva syrebehållarnas slangar fast vid våra ansiktsmasker och långsamt börja den sista, den farligaste delen av vår färd: uppstigningen genom stenöknen till själva S:te Agnès. Här ha t.o.m. de svagaste tecken till människans existens upphört! Vitt och brett synes icke en krog; så långt ögat når skänker ingen restaurangträdgård hägnad och svalka. Endast sten, sten och åter sten!

Lyckligtvis ha de resande som före oss färdats i dessa trakter staplat åtskilliga av dessa stenar ovanpå varandra, så att de bilda en trappa. Med uppbjudande av våra sista ansträngningar tvinga vi oss uppför denna trappa. Svetten tränger fram ur alla våra porer, pulsen bultar och dunkar när vi äntligen över kullens krön stappla in på Sainte Agnès hotellterrass.

Sjuhundra meter över havet! Rodnande av stolthet se vi på varandra. Var finns ord för att uttrycka våra känslor i detta ögonblick? Jo, hos papegojan från andra sidan Atlanten. Den 71 åriga amerikanskan och hennes väninna ha ävenledes trotsat de sammansvurna elementen och sitta redan vid ett frukostbord som dignar under flaskor. Deras bevingade maskot styrker sig ur ett glas och ropar med huvudet på sned och blicken mot himlen:

- Are we downhearted? No, sir!

==Publiceringar==
* ''[[Dagens Nyheter]]'' 17.1.1929, ill. okänd

[[Category:Noveller]]
[[Category:Titel]]
[[Category:Mentone]]
[[Category:Full text]]