Ganymedes och örnen (full text)
Från FrankHeller
för
Ganymedes och örnen (full text)
Hoppa till:
navigering
,
sök
— Det är egendomligt med uppfinningar, monsieur, sade min vän Leroux en afton i januari 1914 — mycket egendomligt. Ibland är det som de svävade i luften som baciller, sloge ned på flera ställen samtidigt och framkallade sin verkan. Ibland är det omöjligt att finna det rätta uppslaget, hur mycket besvär folk gör sig i hela världen. Till exempel flygningen, monsieur. Än i denna dag är man inte överens om vem det egentligen var som flög först — på så många ställen började man flyga för en sju åtta år sen. Wright, Dumont, ni vet. Och före dem Langley. Nu säger man här i Frankrike att det var Farman — seså, jag är god fransman, men jag är inte fanatiker. Det var säkert inte Farman som flög först. Men vad bevisar allt detta bråk? Ingenting annat än vad jag sade, att uppfinningen av flygkonsten just svävade omkring i massor av baciller i luften. Men sen, hur mycket saker finns det inte inom flygningen, sedan den väl uppfunnits, som står stilla, som det är omöjligt att råda bot på, omöjligt att uppfinna! Ni vet man talar om automatisk stabilitet — det är inte bara det jag tänker på. Det är en sak, som vi säkert få vänta på. Men det finns andra saker, i massor, som borde kunna förbättras ... Har ni någonsin tänkt på hur obekvämt det går till när en flygare skall starta? Det finns säkert få saker, monsieur, som äro så ovärdiga flygningen som just starten i En karl som snurrar propellern runt, tre, fyra, fem som hålla fast aeroplanet, tills det fått farten, och som hålla på att kvävas av luftdraget, nervositeten i alltsammans, precis som när bébé skall ut och gå för första gången. Är det på det sättet man svingar sig upp i luften? Nej, parole d’honneur, det är inte på det viset man skulle göra det. Se på en modern bil: en liten fingerrörelse av chauffören vid ratten, och så bär det av. Inte något positivvevande som förr i världen. Borde det inte vara så i aeroplanet också? Nu vet jag vad ni tänker säga, monsieur* [fotnot: * Herr Leroux smickrade författaren.] — det finns le Rhône-motorn! Den finns, och den kan sättas i gång inifrån aeroplanet. Seulement, je vous dis ... det finns ting som äro bättre konstruerade ... Men om ni vill tro mig eller ej, monsieur: jag har haft en gnôme som kunde sättas i gång utan hjälp. I fjor våras hade jag den, och jag bör bara tillägga en sak för att ni inte skall missförstå mig. Min motor kunde sättas i gång utan hjälp — utan hjälp vare sig av mig själv eller någon annan. Den satte sig i gång alldeles på egen hand, visserligen bara vid ett tillfälle, men ett fördömt viktigt tillfälle, monsieur ... Och satte den sig icke i gång själv, vilket är svårt att tro, sattes den i gång av mina skyddshelgon — och det har jag nästan svårare att tro! — Monsieur, det finns mörka tider i livet för de flesta människor, svåra tider då man gör vad man aldrig skulle gjort under andra omständigheter. Dygdens stig är så smal, att det endast fordras en ytterst ringa yrsel för att få oss att vackla på den — så smal att den kan spärras med några guldmynt . . . ja, ibland med ett femfrancsstycke. Ja, vem vet: kanske kan en tjugufemcentim räcka ibland. Det är endast för den rike som det är lätt att gå den. En stackars aviatör . . . men jag har redan förtalt er vår ställning i Frankrike, monsieur. Fastän vi flyga är det inte alltid mot himlen — jag vill ogärna säga det andra ordet. Och jag, Georges Leroux, skulle jag göra mig bättre än jag är? Jag hoppas jag inte gjort det i vad jag omtalat för er ur mitt liv, monsieur . . . och nu skall jag berätta vad som hände mig förra våren och hur underbart jag räddades från vanära och fängelse! Ja, just fängelse. Så långt hade jag kommit från dygdens väg, monsieur — om det nu är så långt. Ibland har jag tvivlat på det. Det syns mig som om de som komma i fängelse, komma dit mera för att de syndat mot förnuftet än mot moralen — och vem vet om inte fängelset är rättvist i så fall? I vilket fall som helst kunde jag med säkerhet ha hamnat där våren 1913. Monsieur, har ni tänkt på vilket förträffligt befordringsmedel aeroplanet är? Jag menar nu inte bara för människor — var lugn, det är framtidens befordringsmedel för dem också — utan för varor. Det är sant att aeroplanet inte kan ta så stora laddningar, men det kan i stället ta så mycket dyrbarare. Jag vet inte om ni tänkt på det, men det är säkert att det finns folk som gjort det, och det var med en av dem jag gjorde bekantskap tidigt förra våren.- Jag har redan berättat för er hur jag tog plats hos Blériot på hösten 1912, sedan jag slösat bort kejsarens pris. Jag har talat om för er vad jag fick för lön — tvåhundrafemtio francs i månaden; mitt arbete känner ni också till. Och om ni minns vad jag sade om la Compagnie Générale Transaérienne, vet ni vad jag tycker om sådant arbete. Jag — luftchaufför, mitt aero-plan — en taxi. . . Det är all den poesi som finns i yrkesflygningen vid aerodromerna. Hänga omkring dagen i ända på flygfältet i väntan på en passagerare; så en uppropning av chefen; aeroplanet ut, femton minuter i luften, en båge bort mot Villacoublay, ner igen. Det är allt. Det är den dagliga rutinen. Och i den rutinen förgick min tid till april 1913. Jag tror det var den åttonde eller nionde som M. Pathou uppenbarade sig i Buc. Det var en lugn dag — en varm, molnig vårdag. Jag drev omkring som vanligt ute vid hangarerna och väntade på passagerare. Plötsligt hörde jag mitt namn ropas uppe från kontoret och skyndade dit. — Ni skall gå upp, Leroux, med herrn därborta. Låt rulla ut n: r 8. Jag nickade. — Lång promenad eller kort? — Lång, halv timme — hundra francs. Och det var sant, monsieur önskar stiga högre än till 600 meter. — Jaså! Jag tittade ett ögonblick bort på min passagerare — en liten tjock borgare med helskägg. Han såg knappt ut som om han vore flygentusiast. — Hur högt vill monsieur? frågade jag. — Femtonhundra. — För hundra francs! Min chef ryckte på axlarna. — Vad vill ni? Jag sökte få ur honom mer, men . . . Jag såg ännu en gång på monsieur: han såg verkligen ut som om alla försök att få mycket ur honom skulle vara förgäves! Jag nickade åt min chef och gick in i hangaren. Efter fem minuter var jag i väg med min passagerare, och efter trettiofem minuter voro vi nere igen. Jag hade iakttagit honom ett par gånger under resan, som jag ju också borde; han hade varit ytterst blek om nosen och vad han sett av landskapet från de 1,500 meterna borde inte ha varit mycket, ty han stirrade hela tiden i aeroplanbottnen. Men det var väl någon provinsborgare, som ville kunna skryta med att han varit fem gånger så högt som Eiffeltornet. Det var när vi kommo ner igen, som mina överraskningar började. Min passagerare vände sig till mig och sade tvärt: — Vill ni dricka något? Jag bockade mig. — Tack, om ni är så god, monsieur! Vi gingo in i flygfältets restaurant och slogo oss ned vid ett bord. Min passagerare beställde konjak utan att fråga mig vad jag önskade. Vi drucko, och han började utfråga mig om allt möjligt, hur länge jag flugit, om jag kunde flyga i terräng o. s. v. Jag svarade knappt mer på hans frågor och jag tänkte gå — om jag åtminstone gjort det! — då han plötsligt sade: — Man har sagt mig att ni är en god pilot. Jag nickade kort. — Men att ni inte är alltför belåten med ert arbete här? Jag stirrade på honom utan att svara. Vad tusan angick det honom? — Vad är det ni har i månaden? Tvåhundrafemtio, inte sant? Jag reste mig upp. Nu gick det sannerligen för långt! Min passagerare reste sig också och lade handen på min arm. — Seså, seså! sade han. Tag inte humör. Jag uttryckte mig illa, monsieur Leroux ... Men jag tänkte fråga : vill ni ta plats hos mig? Jag stirrade på honom som på en dåre. Ta plats hos honom, hos den här provinsborgaren, som knusslade på betalningen för att gå upp dubbelt så högt som andra passagerare! Just troligt! Jag tänkte säga honom det, då han förekom mig. Han måste ha läst mitt minspel. — Seså, seså, herr Leroux! Förivra er inte. Vad säger ni till trehundrafemtio och litet att göra? Mitt namn är Pathou, godsägare, Chåteau Valclos, Haute Saone. — Trehundrafemtio i månaden? — Ja, javisst. — Och vad skall jag göra? — Gå upp — gå upp med mig, när jag har lust, herr Leroux. Ni kan vara lugn för att jag stirrade på M. Pathou! Trehundrafemtio i månaden — hundra mer än hos Blériot — för att gå upp med honom när han hade lust! Det var inte att han bjöd ett sådant belopp efter att ha prutat på Blériots kontor — men det var proportionen mellan betalningen och arbetet. När han hade lust! Sannerligen, efter vad jag sett nyss under vår färd, borde jag inte få för mycket att göra! M. Pathou avbröt mig i mina hastiga funderingar. — Jag har talat med M. Blériot om saken, herr Leroux ... — Nå, och han? — Han har ingenting emot det. Han vill inte stå i vägen för er lycka. Sacré nom! Det avgjorde saken. Gjorde Blériot sig inte större besvär med att få behålla mig — mig — så ... I ett ögonblick hade jag skakat hand med min bourgeois. — Topp, M. Pathou, jag tar platsen. — Ni blir den förste aeronaut som är anställd hos en privatman, sade han med ett besynnerligt skratt, och tryckte min hand. Hans hand var kall, fuktig, avskyvärd. Jag släppte den genast. — Nåväl, monsieur, och reser ni tillbaka till Haute Saone i aeroplan? Han skrattade och skakade på huvudet. — Nej, nej, herr Leroux! Nej. Vi ta tåget. Gör er i ordning till i afton. — Nå, men maskin? — Jag har redan köpt en, en Blériot. Den står inpackad på Gare de Lyon. Jag stirrade på M. Pathou utan att längre veta vad jag skulle tänka. Maskinen redan köpt! Står inpackad på Gare de Lyon! Nom d’un chien, detta var det verkliga flygintresset — med en mycket underlig representant. Med en mycket underlig representant ... På kvällen reste jag med min nye arbetsgivare från Paris — andra klass och ingen sovvagn. Tre dagar efter det vi kommit fram till Valclos började min tjänstgöring. Men innan jag beskriver den skall jag beskriva slottet och dess ägare för er. Vad som slog mig mest i dess utseende den morgon vi anlände, var intrycket av obeboddhet. Trädgården var förvildad — engelskt mönster, sade M. Pathou — dammarna övervuxna med andmat. Slottet självt tycktes vara tomt så när som på ena flygeln, och endast en tjänare visade sig för att hälsa oss välkomna. — Har avskedat en del av personalen nyligen, herr Leroux! Svårt att få gott tjänstefolk nu för tiden, herr Leroux, var M. Pathous hastiga förklaring då han såg förvåningen i mina ögon. Jag såg ett par ögonblick tankfullt på min arbetsgivare, men sedan, hur det var, lugnade jag mig med tanken på att jag fått en månad i förskott. Det gick tre dar efter vår ankomst utan att jag hade annat att göra än studera min nye arbetsgivare — ett studium som inte var ointressant, monsieur. Ett par år förut hade jag sett en person som liknade honom i många delar; det var M. Berthuny — ni vet, han som trodde sig ha uppfunnit en stabilisator för aeroplan. Det visade sig ju att han endast efterapat en tysk uppfinning, av en Geairel eller någonting sådant,* [fotnot: * Herr Leroux torde ha menat herr Scherl, den bekante utgivaren av ''Die Woche'' — även uppfinnare. ] och M. Berthuny hängde sig . . . Och M. Pathou såg ut precis som Berthuny sista veckan innan han hängde sig. Vad kunde ''han'' ha på samvetet? Hade han också uppfunnit någonting i aeroplanväg? Och var det mig han tänkte använda till experimenten? Nom du diable — då strejkade jag! Inte för 3,500 i månaden ville jag gå upp i en maskin som ''han'' uppfunnit. Det lovade jag mig själv högt och dyrt, och så kom min fjärde dag på Valclos, och min tjänstgöring började. Klockan ett på dagen, just efter vår lunch, då jag tänkte gå ut och flanera i den igenvuxna parken, ropade M. Pathou på mig. — Herr Leroux! Herr Leroux! I dag hade jag tänkt göra en liten tur. Vill ni se till att maskinen är i ordning? Jag nickade, något överraskad av denna promenad på maten, och gick ned i hangaren. Jag har glömt att säga att en hangar fanns inredd i en av gårdsbyggnaderna. Jag undersökte aeroplanet — en mekaniker hade följt med från Paris och hjälpt mig att sätta hop det; det var alldeles i sin ordning, och med hjälp av de två tjänarna — ty jag hade nu upptäckt att det fanns så många — drog jag det ut på fältet framför Valclos. Just framför slottsbyggnaden fanns en öppen plats, stor som ett större tennisfält, och egendomligt nog kantad med vita stenar, som för att markera gränserna i något parti ... Eljes var nejden runt omkring oerhört ödslig — sådan som den måste vara i ert land, monsieur. Inga hus på ett par kilometers avstånd, ingen järnvägsstation närmare än sex kilometer, endast skogar och berg. Just som jag fått aeroplanet start-färdigt, kom min arbetsgivare ut på fältet försedd med en kikare och några papper. Han kom bort till mig och vinkade åt tjänarna att draga sig avsides. — Ni kan ju flyga efter karta, herr Leroux? Inte sant, det sade man på Blériots kontor? Och i terräng? Ni är en god flygare, inte sant? — Om ni inte var säker på det, monsieur, varför engagerade ni mig då? Antingen måtte ni inte lita på Blériot eller på mig. — Seså, seså, herr Leroux! Visst litar jag på er. Naturligtvis ... Men Blériot betalte ju er så illa ... Han smålog till hälften inställsamt, till hälften forskande. — Det var inte mitt fel, M. Pathou. — Nej, nej visst. Nå, jag har en karta här ... Han drog fram ett ark av generalstabens karta med höjdbeteckning och öppnade det. — Här ser ni Valclos, här, herr Leroux, där jag har satt ett märke. Väster ut ha vi S:t Hippolyte, den lilla staden ni ser här. Och sen här i nordost och öster ha vi Schweiz ... Om vi skulle göra en liten tur till Schweiz, herr Leroux? Har ni någonting emot på det? Jag stirrade på honom med samma förbluffelse inom mig som den dag då han engagerade mig. Om vi skulle göra en liten tur till Schweiz! Om jag hade någonting emot på det! Man kunde inte vara artigare mot en avlönad tjänare, ens med hänsyn till att han var aeronaut. Jag ryckte på axlarna och såg på honom. — Har ni bara papperen i ordning, monsieur Pathou, så allons! Till Schweiz eller Italien, precis som ni vill. — Haha! Till Schweiz eller till Italien! Är ni så säker på er sak, herr Leroux? Haha! Förträffligt. — Ja, om ni bara har papperen, M. Pathou. — Papperen ? Ja ... jo då, visst har jag det. Visst har jag det. Skola vi då ge oss av, herr Leroux? — När ni vill, monsieur. Ni är verkligen intresserad av flygsporten, det måste man säga! — Haha, jo ... jo, det är jag! Det är jag. Mycket intresserad av flygsporten ... mycket. Han klättrade upp på sin plats utan att vänta på mig, och jag började pröva motorn. Det var en gnôme, som på flesta blériotapparater och jag kände den alltså lika bra som mig själv ... ja, monsieur, precis. Ty känna vi någonsin oss själva riktigt? Jag undrar det. Jag är inte filosof, men jag undrar, om vi någonsin känna oss själva — mycket mindre andra. Till exempel en så enkel sak som en motor: alltid samma delar, samma sammansättning av dem, samma arbete att göra, och i alla fall! Nej, jag tror inte att vi någonsin känna någonting riktigt. När jag tänker på den där gnômemotorn ... Jag prövade den denna aprildag, en, två, tre gånger, innan vi gåvo oss av, M. Pathou och jag, och allt vad jag hörde var att det då och då tycktes komma en sjungande biton i ljudet, när jag lät den sakta. För resten var den i så god ordning som man kunde önska, och utan att fästa mig vid den där lilla bitonen — som knappt var hörbar, om den ens fanns — vinkade jag åt de två tjänarna att släppa. En minut efteråt voro vi uppe i luften, min arbetsgivare och jag. Det var en ljum, dåsig vårdag, sådan som är så vanlig i daltrakter, där solen ligger på och bergen skydda. Ty Valclos, såg jag nu på kartan, låg i den lilla flik av Frankrike som skjuter in i Schweiz omkring tio kilometer i östlig riktning. Det var en enda serie av höjder som stego mot Jurabergen söderut och deras förgreningar. Det enda avbrottet var floden Doubs, som i en båge korsade nejden. Jag såg den under mig långt borta, i ett lätt silverdis, sådant som ligger över floderna om våren. Därpå kom jag att tänka på att jag inte fått något besked om kursen av min arbetsgivare, och vände mig om mot honom. Vad tror ni denne dyrkare av flygsporten gjorde? Såg på landskapet? Jublade över att få flyga fram i denna balsamiska vårluft? Trötta er inte med. gissningar: M. Pathou satt hopkrupen, på sin plats, krampaktigt omslutande sina knän med armarna och stirrande rakt ned i bottnen av aeroplanet! Det var hans sätt att njuta av en luftpromenad. Sannerligen ... Jag ropade någonting mycket uppriktigt till honom för att väcka honom ur hans själsfrånvaro — det gjorde ingenting, ty motorn överröstade mig. Jag fick ropa en gång till innan han såg upp. Jag pekade framåt med en frågande gest. Han skrek någonting som var alldeles obegripligt för mig, och såg ner igen. Jag gav till ett vrål som äntligen fick honom att se upp på allvar. — Sacré bleu, ''vart'' är det ni vill? Begriper ni inte att jag inte kan höra vad ni säger? Motordånet tog bort hälften av vad jag sade, men det såg ut som om M. Pathou äntligen begrep situationen. Först ropade han någonting omigen — hans läppar voro vanligen mycket röda, men nu såg jag att de voro vita som lärft — därpå tycktes han inse att det var lönlöst och började gräva i sina fickor. Jag kan säga er att det tog tid, så som han skakade på handen. Äntligen fick han fram en anteckningsbok och en blyerts och började skriva; det gick inte heller för fort. Därpå, med en hastig rörelse som jag inte trott honom i stånd till, kastade han boken bort till mig. Den var blank så när som på första bladet, och där stod med en stil som mer passade ett femårsbarn än en godsägare: ''Först til S:t Ursanne. Femtonhundra metr.'' Han hade stavat fel på ett par ställen men det var inte det som frapperade mig, det var hans omsorg om att vi skulle gå just på den höjden! Femtonhundra meter, med bokstäver! Femtonhundra meter — med en passagerare som var dödligt rädd på tre hundra! Trodde han att det var mindre farligt däruppe? Att man slog ihjäl sig säkrare? Eller ville han se så litet som möjligt på sin promenad? Ty innan vi kommo upp på femtonhundra meter fingo vi med säkerhet gå igenom ett molnlager, kanske fler, en sådan dag som denna. Jag har redan sagt er hurdan den var, monsieur, ljum, dåsig, med skyar över hela himlen, som ett drivhustäcke åt jorden. Jag funderade ett par sekunder på M. Pathous hjärnkonstruktion; sedan ryckte jag på axlarna, kastade anteckningsboken tillbaka till honom och vred om höjdstyret. S:t Ursanne hade jag hastigt tagit reda på på kartan. Det var en liten stad eller by i Schweiz, tjugu eller trettio kilometer rakt i nordost. Jag besvärade mig inte med många blickar på min arbetsgivare under den nästa halvtimmen. Jag tror jag vände mig om två gånger. Den ena gången fann jag till min överraskning M. Pathou på väg att försiktigt se ned över kanten av aeroplanet; han tog kanske en åttondedels sekunds blick på landskapet, innan han for tillbaka och slöt ögonen. Svindel i ett aeroplan, monsieur! Har ni hört talas om något sådant? En dag så lugn som en begravning, knappt en skakning i maskinen, och så får man svindel av att se ned från sju- eller åttahundra meters höjd, ur sitt eget nyköpta aeroplan! Men M. Pathou skulle förbättra detta rekord, ty nästa gång då jag vände mig om, var han återigen lutad över monoplankanten, men inte för att se ner ... Ni har varit till sjöss, monsieur? Då vet ni vad M. Pathou hade för sig! Med slutna ögon, och i en fors, säger jag er, en katarakt! Men låt oss tala om annat. Några minuter senare voro vi uppe i det första molnlagret — jag tror att det var första gången på hela resan som min arbetsgivare kände sig lugn. Vi döko ut ur det och seglade fram ovanför molnhavet. Däruppe var det milt solsken, disigt, och molnen under oss blänkte som kvicksilver. Jag vände mig om än en gång för att få M. Pathou att njuta av utsikten men det var lönlös möda ... M. Pathou satt stilla som en död och betraktade aeroplanbottnen med slutna ögon. Jag vände mig till ratten och en halvtimme senare då jag beräknade att vi voro över S:t Ursanne, vred jag om höjdstyret för att gå ned. Jag hörde ett rop bakom mig — som från en ängslig kanin, och vände mig om på nytt. Min arbetsgivare hade rätat upp huvudet och viftade av alla krafter med armarna. Framåt! Framåt! tyckte jag mig läsa på hans läpprörelser, och han bekräftade denna förmodan genom att peka med båda händerna rakt förut. Framåt! Jag såg hastigt på kartan — det blev tyska gränsen om några minuter! Schweiz skjuter endast in i en tunn flik därborta. Tyska gränsen — vad i himlens namn var meningen? Flydde herr Pathou från Frankrike? Var det därför han engagerat mig ... men det var för absurt. Och après tout, vad hade jag att göra annat än lyda order? Lyda order och hoppas att vi inte passerade någon av de förbjudna zonerna ... ni vet mina erfarenheter av dem, monsieur! Jag tog mitt parti med ännu en axelryckning och vi hade väl seglat fram i ytterligare fyrtio minuter, då jag hörde ett nytt skrik bakom mig och vände mig om. M. Pathou hade åter rätat upp huvudet — jag såg nu att han höll sin klocka i handen — och gjorde befallande gester ned mot marken. Jag lät honom upprepa dem ett par gånger för att vara säker på min sak, och vred sedan om höjdstyret och gick ned — i en storartad vol plané, som tidningarna säga. Ett är säkert: på M. Pathou gick dess elegans förlorad. Han satt med krampaktigt slutna ögon, omfamnande sina knän och papperen som han tagit med sig vid avresan. Vi döko genom molnlagret och jag fick sikte på marken under mig. Skog och berg — knappt en enstaka gård; rakt förut röken av en liten stad. Plötsligt hörde jag M. Pathous signalskrik igen. Under över alla under! Han höll huvudet försiktigt lutat över kanten av monoplanet och tycktes med blickarna leta efter någon särskild punkt i landskapet. Plötsligt hade han funnit den och lät mig med ivriga gester förstå att det var vår landningsplats innan hans huvud flög tillbaka in i aeroplanet igen — precis som en sköldpaddas in i skalet, monsieur, precis! Jag kunde inte hålla mitt skratt tillbaka längre, men jag brydde mig inte heller om det; och ett par minuter efteråt landade vi på en liten jämn, gräsbevuxen uthuggning i skogarna — ett slags naturlig aerodrom. Och knappt hade aeroplanet stannat, förrän en herre kom framspringande ur snåren med kurs rakt på oss. — Émile, ropade han, Émile! Äntligen! Jag trodde aldrig ... Jag har varit rädd, kan jag säga dig! Men det är utmärkt! Här har du sakerna. Fort, tag dem fort. Man kan aldrig veta ... Han lyfte en tung väska upp till M. Pathou som satt kvar på sin plats, "blek men behärskad". Jag stirrade på den andre genom mina glasögon: en liten man, undersätsig, av samma typ som min arbetsgivare, med samma ovanligt röda läppar och samma skägg. Hade det inte varit för att vi voro i Tyskland skulle jag gissat på en bror; därpå kom jag plötsligt ihåg att vi inte voro i Tyskland: vi voro i Elsass! I Elsass, som de togo från oss år 70! Det var säkert en bror eller åtminstone en nära släkting. Men jag avbröts i mina funderingar av den nykomne, som stirrade på min arbetsgivare och sade: — Du är så blek, Émile. Du har varit sjuk? M. Pathou nickade med vad man kallar ett spöklikt leende. — Ja, Hippolyte. Jag har varit sjuk ... jag är inte van vid dessa moderna befordringsmedel än. Hippolyte skakade medlidsamt på huvudet. — Det blir bättre, det blir bättre, Émile! Du skall se: du vänjer dig snart vid dem. En smula övning, det är allt. Mon Dieu, tänk på folk som går till sjöss! Tänk på dem, Émile! M. Pathou svarade utan att småle: — Jag har tänkt på dem, Hippolyte, alldeles nyss. Det var förfärligt ... Men vi få hoppas det går över. — Vi få hoppas det, Émile. Och när kommer du igen? — I övermorgon, om ingenting kommer i vägen. Här har du listan på de lämpliga sakerna. Och farväl nu, Hippolyte. Herr Leroux, låt oss komma i väg hem igen, men styr kurs mot norr tills vi kommit ovanför molnen! Min arbetsgivare och den andre skakade hand. Jag förklarade för dem att jag inte kunde sätta maskinen i gång utan vidare, och redogjorde för hur det skulle gå till. Med något besvär lyckades vi ordna saken. — M. Hippolyte satte propellern i gång, medan jag och M. Pathou höllo aeroplanet; därpå klättrade M. Pathou upp i det, blek som ett lik av rädsla att det skulle skena med honom utan mig, och till sist svingade jag mig själv upp på min plats, och det bar av. Ni kan vara lugn för, monsieur, att jag funderade fram och tillbaka över meningen med hela den scen jag nyss bevittnat, medan vi rusade upp genom luften, först norrut tills vi passerat molnen och sedan tillbaka mot sydväst igen. Naturen har givit mig ett kvantum nyfikenhet, och ni får medge att den kunde retas av vad jag upplevt under de sista dagarna. Jag gjorde upp den ena förklaringen efter den andra, medan vi ilade hemåt och motorn sjöng framför mig — alltjämt tyckte jag mig då och då höra den halvt omärkliga biton, som jag redan talat om. Jag tror att jag redan kommit till den riktiga lösningen på gåtan, då vi voro hemma på Valclos igen, och M. Pathou ofrivilligt gav mig bekräftelsen på den. Han hade haft en kris till på hemvägen — lätt, mot på utresan — och var så matt att jag fick hoppa ut först för att ta emot honom. Men då han skulle stiga över kanten på aeroplanet slant han, gjorde ett rop och tappade sin väska, den som han fått av M. Hippolyte. Jag fångade den i fallet, men den gick upp och med ens stod jag och stirrade på en brokig samling dyrbarheter, ur, guldsaker, juveler, spetsar, Gud vet vad. M. Pathou gav till ett ångestrop som mera lät som en gnäggning, och ramlade ned till mig utan hjälp. Jag gav honom väskan och stirrade på honom utan att säga något. Han låste den hastigt och tycktes litet lugnare. — Vad stirrar ni på, Leroux. Var god och sköt era plikter. Ställ om att maskinen kommer in. — Monsieur, sade jag långsamt. Jag vet min plikt. Den är att flyga i väg till närmaste gendarmeri och ställa om att ni kommer in. — Vad menar ni? Vad menar ni? skrek han. Är ni galen, herr Leroux? — Jag var galen, när jag tog plats hos er, monsieur. Jag borde ha insett att ni inte hyrde mig som flygare — en person som blir sjösjuk i aeroplan i lugnt väder! — Inte som flygare, herr Leroux! Är ni tokig, herr Leroux? Som vad då? Som vad då! — Som smugglare, monsieur. Det förvånar mig att ni söker spela komedi med den där väskan i handen. — Väskan, väskan! Smugglare! Ni är galen, herr Leroux! Familjejuveler, säger jag er, ingenting annat. Familjejuveler, herr Leroux. Smugglare — ni är alldeles galen, herr Leroux! Jag gick ett steg närmare och såg honom in i ögonen. — Gör inte fler krumbukter, monsieur. Stig upp i aeroplanet, om ni vill, så kunna vi flyga tillbaka till gränsen, till närmaste tullkontor. Familjejuveler eller ej, vet ni lika väl som jag att det skall betalas tull. Och familjejuveler — är det familjejuveler ni skall hämta i övermorgon också hos er bror? — Min bror! Han blev blekare än någonsin och började tala i störtsjöar av utrop, sökte övertyga mig, hotade, svor. Jag svarade ingenting annat än: mycket bra, monsieur; låt oss flyga tillbaka till gränsen. Till slut tog han tillbaka, med ens, och fattade mig i armen. — Till gränsen! viskade han. Varför till gränsen? För att betala tull? Men om jag betalar tull till er, herr Leroux ?!... Ack, monsieur, jag har redan sagt er: människans dygd är det bräckligaste av allt bräckligt. Dygdens stig är så smal, så smal att några guldmynt ... Nej, det behövs inte mycket för att blockera den, monsieur. Några månaders slit, en liten frestelse, en liten utsikt att komma bättre fram på en genväg — — Skulle jag väl någonsin lyssnat till M. Pathou, skulle jag någonsin tänkt på att lyssna till honom, om jag inte tänkt tillbaka på det enformiga arbetet ute i Buc, passagerarflykterna, ballon-captif-arbetet, allt det där! Och de historier han dukade upp — han och hans bror Hippolyte, fransmän in i hjärteroten, fast den ene bodde i Elsass; slottet Valclos i lägervall sedan många år; deras ansträngningar att arbeta upp det, deras misslyckanden och så denna plan ... Hur han förhört sig hos Blériot, prövat mig och var glad att han försäkrat sig om mina tjänster ... Jag vet inte om han inte drog in en gammal mor eller minst en tant ... Några gånger till, herr Leroux, så äro vi räddade! Och ni skall inte bli lidande, herr Leroux, ni skall finna oss tacksamma, evigt tacksamma — se här, herr Leroux, tag detta för i dag ... Han tvingade en stor blå sedel — en femhundrafrancs — i min ovilliga hand, monsieur, grät några tårar och ville falla mig om halsen ... Ja, mon Dieu, jag gör mig inte bättre än jag är! Nej, det gör jag inte. Jag tog femhundrafrancssedeln ... och så gingo vi upp och åto middag ... Herr Pathou behövde denna middag! — och det kom in Clos Vougeot 74 ... Ack, ja, monsieur, aeroplanet är ett förträffligt befordringsmedel. Men ibland kan det befordra människor i fängelse. Jag kom aldrig längre än i sikte av fängelseportarna, men . . . Två dagar efteråt gjorde M. Pathou och jag om vår färd. Det var inte så gynnsamt väder som första gången, inte så molnigt, men allt gick väl. M. Hippolyte väntade på uthuggningen med en ny väska, som var tyngre än den förra — hade det varit familjejuveler vi transporterade, borde familjen Pathou ha varit en av de rikaste i Frankrike — och jag lade för första gången märke till att uthuggningen i skogen var kantad med stora vita stenar liksom den öppna platsen framför Valclos. När vi voro hemma igen, passade jag på att fråga M. Pathou vad meningen var med dem. — För er skull, herr Leroux! viskade han. Ditlagda som kännemärke, om vi skulle flyga i skymningen. Ser ni ... jag tror inte det är fullt tillrådligt att vi flyga som vi göra ... Det är för klart, herr Leroux, alldeles för klart väder. Man kan se oss! Parbleu, om jag tyckte om hans vi och oss! Han såg nog min min, ty han skyndade att sticka till mig min sedel för dagen och viska: — En gång till, så här vid dagsljus, herr Leroux, sedan få vi flyga om natten! Jag betraktade min arbetsgivare med en smula respekt. Flyga om natten — det var åtminstone ett visst kurage i hans lagöverträdelser. Flyga om natten, när man var så rädd som han! Men det var bestämt att det aldrig skulle bli några nattflygningar av. Slottet Valclos väntar ännu på sin restaurering, och i en liten stad som heter Winkel i Elsass bor en tysk tulltjänsteman som förbannar mig, Georges Leroux, dagligen. Då vi skulle starta på vår tredje resa, och aeroplanet redan var framdraget, kom en av de båda tjänarna springande ned till mig. — M. Pathou ber att få tala med er uppe i slottet! Jag följde honom, och fann min arbetsgivare hopsjunken i en stol i matsalen. Han hade tagit för vana att äta duktigt strax före våra resor. Jag tror han funnit något råd till känsliga personer att göra det på sjöresor ... Han var alldeles blek och mumlade: — Omöjligt att resa i dag; herr Leroux! Å, vad jag är sjuk! Vad jag är sjuk! — Ni har överansträngt er mage, monsieur. Nåväl, då vänta vi till en annan gång. Han blev ängslig och betraktade mig med bönfallande blickar. — Herr Leroux, herr Leroux! Det går inte. Det är omöjligt. Våra — mina ... mina kapitalgivare vänta att få ... att få sakerna säkert i morgon. — Familjejuvelerna, monsieur? Han blinkade till, men fortsatte: — Seså, herr Leroux, gör mig den tjänsten att resa. Min bror ger er sakerna, och ni för dem hit ... inte sant, herr Leroux, säkert? — Om ni tvivlar på det, monsieur !... — Seså, herr Leroux, seså, tag nu inte humör. Missförstå mig inte. Å, Gud, vad jag mår illa ... Säg, ni reser, herr Leroux ? Mina kapitalgivare ... Annars är jag misskrediterad för alltid ... Här har ni, herr Leroux. Och här är förteckningen till min bror, för nästa gång. Jag ryckte på axlarna och stoppade på mig hans sedel. — Très bien, monsieur. Jag reser. Och ... tack för det oförtjänta förtroende ni visar mig! Jag kunde inte neka mig nöjet av denna avskedsreplik, och den min varmed M. Pathou mottog den kom mig att gapskratta ännu då jag rusade upp genom luften för att nå mina sedvanliga femtonhundra meter. Medan jag flög fram däruppe, började jag tänka tillbaka på mina mellanhavanden med M. Pathou. Det fanns onekligen målmedvetenhet i hans brottsliga företag! Besöket hos Blériot innan han hyrde mig, provflykten med mig på den höjd han trodde vara lämpligast tack vare molnlagren, valet av mig som han visste missnöjd med tjänstgöringen — det låg en grundlighet i dessa brottsliga förberedelser som var beundransvärd, mer än fransk, nästan preussisk. Och hur länge kunde nu M. Pathous lilla illegitima affär hålla på? En gång till vid dagsljus, hade han sagt, det var min flykt i dag, och så skulle vi flyga om natten. Varför hade han inte följt med i dag? Var det feghet? Eller var det magen? Jag kunde inte komma på det klara med vad jag skulle tro. Det var ett faktum, när jag tänkte på det, att vädret i dag inte. var lämpligt — sol, lätta strömoln ... Sannerligen var det inte att predika allting från hustaken, att hålla sig på M. Pathous älsklingshöjd. En högst olämplig predikan, nom du diable!. . . Jag skyndade mig att ställa om mina styren och gick upp till 2,000 meter. Och — hörde jag rätt? eller var det inbillning? — fanns inte den där underliga lilla bitonen i motorbruset igen? Jag lyssnade så spänt jag kunde, nästan på väg att vända om; men lika plötsligt som jag tyckt mig höra det där obeskrivbara biljudet, var det borta. Var motorn verkligen i olag, trots att jag ingenting kunnat uppdaga? Jag funderade några minuter fram och tillbaka och slog bort saken med en axelryckning. I det jag sökte gömma mig bakom de strömoln som jag kunde finna, seglade jag vidare, tills jag var över tysk mark igen och såg den lilla uthuggningen i skogen, snett under mig mellan två ljusa skyar. Jag gick ned. Jag fann uthuggningen tom. Endast de vita stenarna som för framtiden skulle visa väg i nattdunklet, mottogo mig, ingen M. Hippolyte. Vad var meningen? Hade han fått förhinder? Och då, av vad för slag? Arrest – – var allt upptäckt? Jag kände en krypning längs ryggen vid tanken på vad som då väntade mig. Skulle jag göra ett försök att sätta min maskin i gång ensam och komma därifrån med detsamma? Strunta i M. Hippolyte och hans packning? Onekligen vore det det tryggaste — men mina femhundra., per gång, min lilla illegitima sparpenning? Jag spottade ett tag och beslöt att vänta så länge som en halvtimme. Nåväl, monsieur, jag slog mig till rätta på förarplatsen och stirrade omkring mig medan jag funderade fram och tillbaka på orsaken till M. Hippolytes frånvaro. Papperet med förteckningen som min arbetsgivare lämnat mig höll jag färdigt i handen. Jag läste genom det för att få tiden att gå och jag baxnade. Det var sannerligen inte småsaker de båda bröderna och deras kapitalgivare importerade på det billiga sätt som de uttänkt! Guld, juveler, spetsar, allt som var dyrbart och lätt på samma gång, ingick i deras affärer. Femhundra francs per gång för en sådan transport! Det skulle vara min hela andel! Haha, [[Category:Full text]]
Tillbaka till
Ganymedes och örnen (full text)
.
Visningar
Sida
Diskussion
Visa wikitext
Historik
Personliga verktyg
Logga in
Navigering
Huvudsida
Deltagarportalen
Aktuella händelser
Senaste ändringarna
Slumpsida
Hjälp
Sök
Verktygslåda
Vad som länkar hit
Relaterade ändringar
Specialsidor
