Herr Collin kontra Napoleon

Jag förmodar, att de flesta pojkar ha svärmat för Napoleon någon gång i tidiga år. I varje fall gjorde jag det. Skulden bärs av fyra personer, Topelius, Tegnér, en dansk vid namn Bering-Lisberg och en fransman vid namn d'Esparbés. När jag i Fältskärns berättelser läste hur fältskärn i sin ungdom stått ansikte mot ansikte med Ödets man vid Marengo (eller var det Arcole?) och rent av fått dra ut en tand på den Väldige, brann det i mina kinder. Tegnérs napoleonsdikter lärde jag utantill i mycket ung ålder:

Bering-dyisberg kom först senare. Hans bok om Napoleon är en enda hymn till geniet, övermänniskan, illustrerad med just de samtida bilder som Napoleon, denne store mytdiktare, själv önskade vidarebefordra till eftervärlden... Slutligen läste jag fjorton år gammal eller så, d'Esparbés bok Örnlegenden med företal av Oscar Levertin. Lösrivna rader ur detta företal eka alltjämt i mina öron: »mannen som fyllde Europa med gruset av ramlande troner och diktade antik hjältesaga i vårt eget sekel...» »mannen med de fatalistiskt korsade armarna...» »Leve kejsaren, dödsropet, förtonade i Rysslands snöstorm...». Det finns intet tvivel om att Örnlegenden ställvis är stor poesi, som i berättelsen från spanska fälttåget, där kejsaren somnar framför lägerelden och soldaterna inte vilja låta brasan dö utan föda den med sina rövade skatter, tavlor av spanska mästare, gitarrer som brista i elden med spröd silverklang.