Herr Collins affärer i London
Från FrankHeller
(→Kommentarer) |
m (→Inledning i Frank Hellers bästa) |
||
| Rad 26: | Rad 26: | ||
==Inledning i ''[[Frank Hellers bästa]]''== | ==Inledning i ''[[Frank Hellers bästa]]''== | ||
| - | Ungefär 1908 råkade jag läsa två volymer vid namn ''Sherlock Holmes i privatlivet'' och ''Nya Sherlock Holmes historier''. Författaren kallade sig Sture Stig, men hette i själva verket Oskar Wågman och var till yrket kyrkoherde i Östergötland. Conan Doyle hade just då väckt detektivgenren till nytt liv, Sherlock Holmes var oerhört populär och föremål för efterapning i alla länder. I Sverige skrev den omtalade prästmannen sina två volymer, i Frankrike utkom samtidigt '' | + | Ungefär 1908 råkade jag läsa två volymer vid namn ''Sherlock Holmes i privatlivet'' och ''Nya Sherlock Holmes historier''. Författaren kallade sig Sture Stig, men hette i själva verket Oskar Wågman och var till yrket kyrkoherde i Östergötland. Conan Doyle hade just då väckt detektivgenren till nytt liv, Sherlock Holmes var oerhört populär och föremål för efterapning i alla länder. I Sverige skrev den omtalade prästmannen sina två volymer, i Frankrike utkom samtidigt ''Arsène Lupins bedrifter''. |
En luteransk kyrkoherde och en parisisk bulevard-författare i tävlan! Ack, hur gärna hade jag inte velat ställa upp som tredje man! Men jag insåg, att mina krafter voro alldeles otillräckliga. Min kriminella erfar erhet var lika med noll. Fyra år senare var ställningen förändrad. Jag befann mig i Monte Carlo och hade råkat många äventyrare, bl. a. den man som spelade bort mina sista pengar, »[[Karl Petersén|Karl Eneberg]].» Jag hade stoff att skriva om. Det blev först till berättelserna i Hasardens Huvudstad. Men min vaknande äregirighet strävade högre. Jag ville taga hämnd på Karl Eneberg — en oblodig, litterär hämnd. Jag skulle skildra en ännu större äventyrare än han, en äventyrare som firade triumfer av långt noblare art än systemspelarens. Och det kunde lämpligen ske i form av upp- och nedvända Sherlock Holmes-berättelser. | En luteransk kyrkoherde och en parisisk bulevard-författare i tävlan! Ack, hur gärna hade jag inte velat ställa upp som tredje man! Men jag insåg, att mina krafter voro alldeles otillräckliga. Min kriminella erfar erhet var lika med noll. Fyra år senare var ställningen förändrad. Jag befann mig i Monte Carlo och hade råkat många äventyrare, bl. a. den man som spelade bort mina sista pengar, »[[Karl Petersén|Karl Eneberg]].» Jag hade stoff att skriva om. Det blev först till berättelserna i Hasardens Huvudstad. Men min vaknande äregirighet strävade högre. Jag ville taga hämnd på Karl Eneberg — en oblodig, litterär hämnd. Jag skulle skildra en ännu större äventyrare än han, en äventyrare som firade triumfer av långt noblare art än systemspelarens. Och det kunde lämpligen ske i form av upp- och nedvända Sherlock Holmes-berättelser. | ||
