I hasardens huvudstad

Från FrankHeller

{| border="1" cellpadding="6" cellspacing="0" !Titel |I hasardens huvudstad |- !År |1914 |- !Förlag |Bonniers |- !Sidor |241 |- !Typ |Novellsamling |- !Omslag |[[Signe Jansson]] |- ![[DH]] | 3 |} Novellerna, bland de tidigaste Frank Heller skrev, handlar om olika människors upplevelser och öden i [[Monte Carlo]]. ==Inledning i ''[[Frank Hellers bästa]]''== Förlaget tänker ge ut en ny upplaga av mina gamla böcker, och jag skall revidera dem samt förse dem med förord. Det kan föra tanken till biskop Hedrén i Linköping, vilken enligt H. B. Palmaer på andra sidan graven dömdes att i all evighet läsa sina egna predikningar. Men jag föredrar att tänka på Alexandre Dumas pére, som på gamla dar tog sig för att läsa igenom sina samlade verk. Det beredde honom ej så få överraskningar, ty som bekant höll han sig med talrika s.k. underförfattare som skrevo böckerna efter idé av honom, varpå Dumas signerade verket. Han blev på så vis far till flera hundra volymer. Själv har jag femtio bakom mig, och det är ju också ett anständigt belopp, men några överraskningar av samma slag som Dumas' kan jag inte vänta mig. Jag kan inte frånlägga mig paterniteten till någon av mina böcker. Dumas lär ha mullrat då och då, medan han läste, men skrattat oftare. Jag vet inte, hur det kommer att gå mig. Men jag vet på förhand, att den bok som det närmast gäller, Hasardens huvudstad, kommer att bli mildare bedömd än de flesta, därför att den var min allra första! När jag första gången fattade pennan, anade jag sannerligen inte att resultatet så småningom skulle bli en bok. Jag hade just förlorat allt i [[Monte Carlo]], och om någon denna januaridag 1913 hade sagt mig, att jag skulle överleva året, hade jag blankt vägrat att tro det. Min framtid tycktes mig likna en svart tunnel utan en ljusglimt. Men en gammal grekisk sofist bevisade att rummet kan delas i det oändliga och Akilles därför aldrig hinna fatt sköldpaddan. På samma sätt tänkte jag dela upp tiden i ett oändligt antal små delar och hindra tanken på det slutliga avgörandet att störa mig. En dag i sänder, var mottot! Jag hade just fått idéen till en berättelse. Kanske kunde jag utforma den och få den såld, på det viset gick alltid några dagar! Noga taget lekte jag Sheherazade för egen räkning. På så vis tillkom den första berättelsen, den om Försynen som luggade Adamsson. I Monte Carlo lärde jag så småningom känna en samling pittoreska typer av alla nationer, svenskar, ungrare, tyskar, engelsmän och italienare. Där var mannen som spelade bort mina sista pengar, »[[Karl Petersén|Karl Eneberg]]», f.d. godsägare, numera systemspelare. Hans öde återfinnes, lätt romantiserat i novellen Spökruletten. Där var en mager man vid namn Origoni, f.d. officer i Kgl. italienska marinen, titulär greve och fader till de sällsammaste berättelser från alla världsdelar. En morgon då jag kom för att besöka honom, mötte hotellpersonalen mig med egendomliga blickar: han hade just avhämtats av den monegaskiska polisen för ''faux et usage de faux'', förfalskning och bruk därav, ett brott som på den tiden medförde tvångsutbildning till plantageodlare i Guyana. En tid senare mötte jag honom på promenad i Monacos stadspark uppe på klippan, fastkedjad med järnlänkar vid ett halvt dussin olyckskamrater. Jag skall aldrig glömma den blick han gav mig, då han gick förbi. Där fanns många andra tragiska typer, men så fanns där också min vän Forgách, autentisk ungersk greve, i boken döpt till Borgacz, en av de festligaste typer jag mött i mitt liv. Han hade detta oförbränneliga humör som är den verklige aristokratens prerogativ, sagde adelsman må sedan vara född i ett slott eller i en rännsten. Det var honom likgiltigt, om hans pensionatsvärdinna, madame Hélène — en serbiska, vilken alltid uppträdde i profil likt de gamla egypterna, därför att hon bara hade tänder i ena sidan av munnen — hade någon mat åt honom eller ej, hans berättarådra flödade lika ymnigt i alla fall. Han kunde ha varit broder Enebär, fra Junipero, den helige Frans' muntre älsklingselev. Han begrovs också på ett passande ställe, fattigkyrkogården i Beausoleil. Men det var många år senare. Då hade mina berättelser om honom och de andra riddarna av det gröna bordet för länge sedan kommit ut på tryck. == Noveller == * [[Monte Carlo - i korthet]] * [[Bondtur]] * [[För oss finns ingen väg från hemmets dörr]] * [[Spökruletten]] * [[Greve Borgacz' berättelser]] * [[Kaka söker maka]] * [[Och ulvar skola ligga bland fåren]] * [[Herr Rosenerz (från Hamburg?)]] * [[Hur försynen luggade Adamsson]] == Recensioner == [[Aftonbladet 12.5.1914 Maria Cederschiö]]ld [[Dagens Nyheter 23.4.1914]] John Landquist ''Falukuriren'' 11.5.1914 : Förf., f.ö. känd från Bonniers månadshäften, är en ung skåning. som tycks ha varit med om ett och annat och som därtill har förmåga att på ett spirituellt och underhållande sätt berätta om sina upplevelser. "Äventyr och galghumor", ''Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning'' 14.4.1915 John Fredrik Bratt ''Hallandsposten'' 8.6.1914 : En bok som är alldeles överdådig till sommarlektyr. Välj den i stället för den massa detektivromaner, som översvämma bokmarknaden. Den är fullt ut så underhållande, fullt ut så lättläst, men därtill kommer att det är artistisk schwung i Frank Hellers penna. Och författaren har en humor, som icke är vardagsmat. ''Nerikes allehanda'' 16.4.1914 : Det är fullt upp av äventyr och äventyrare i dessa nio noveller, där situationer och personer gruppera sig närmare eller fjärmare de gröna borden, där sedlarna rassla, guldhögar växa och försvinna. Stilens raskhet förtager i någon mån enformigheten, och särskilt Monte Carlobesökare kunna ju ha nöje av att jämföra författarens iakttagelser med sina egna. : Anmälaren tar sig friheten att göra en detaljanmärkning för att icke förekommas av den gamle greken Albert Engström. Författaren ägnar naturligtvis uppmärksamhet åt den härliga naturen. På ett ställe skriver han: »Stjärnorna började tändas, och plötsligt blev mig en värs klar i Homeros, den, där han talar om Telemakos, Odyssevs son, som drager bort från Itaka över det vinfärgade havet, oinops talatta». Det är litet si och så med den där homeriska grekiskan. Vinfärgad heter på grekiska oinops. Hav heter talatta, tyvärr dock inte hos Homeros men väl hos Xenofon. Homeros använder ofta uttrycket »Över det vinfärgade havet» och det lyder: »epi oinopa ponton». Ordet talatta blir hos Homeros talassa, men talar han om det vinfärgade havet, kallar han, som sagt är, havet pontos. Det är onödigt att tala grekiska då det inte behövs. [[Svenska Dagbladet 10.5.1914]] Fredrik Böök (omtryckt i ''Hufvudstadsbladet'' 12.5.1914) ''Söndags-Nisse'' 7.6.1914 [[Hasse Zetterström]] [[Trelleborgs Tidningen 11.5.1914]] Gustaf Palmquist == Upplagor == * 1:a april 1914, 1500 ex<ref>''Att samla Frank Heller'', Ove Kastling, DAST Magazine 1986:2, sid 25</ref>, pris 3 kr. * 2:a 1915 * 3:e 1917, omslag [[Yngve Berg]], saknar novellen ''[[Kaka söker maka]]'' * 4:e 1922 [[Frank Hellers Äventyrsromaner]] * [[Frank Hellers bästa]] 1949. Observera att det står "Roman" på försättsbladet till denna upplaga! * Utdrag publicerat i ''Expressen'' 9.11.1975 ==Översättningar== * till [[Bibliografi norska|norska]] som ''[[I hasardens hovedstad]]'' * till [[Bibliografi tyska|tyska]] som ''[[In der Hauptstadt des Hazards]]'' * till [[Bibliografi ungerska|ungerska]] som ''[[A kalandorok városa]]'' ==Referenser== * {{DHEE|129f}} <references/> [[Category:Titel]] [[Category:Novellsamlingar]]

Tillbaka till I hasardens huvudstad.