I templets skugga

'''I templets skugga''', roman av [[Harald Wägner]].

==Skånes litteraturhistoria, s 105f==
Harald Wägner utgav 1910 ''I templets skugga'' med undertiteln "Skuggspel i fyra akter". Redan denna undertitel associerar till dramat liksom bokens indelning i akter och tablåer; vissa partier är dialogiserade som i ett drama. Å andra sidan är framställningen huvudsakligen berättande och påminner, kanske med avsikt, om romantiska verk i liknande blandform som C. J. L. Almqvists ''Amorina och Drottningens juvelsmycke''. Wägners berättarteknik får emellertid betraktas som tämligen originell för sin tid. Alf Nyman har karakteriserat ''I templets skugga'' som ett "försök att finna medelproportionalen mellan dramat och novellen och att med ett tempo, som redan har något av filmens raskhet och flyktighet, rulla upp miljöbilderna".

Liksom Wallengrens novell och Rosemus' roman är Wägners dialogroman en skildring av en miljö och ett kollektiv. Visst framträder så småningom Henrik Ek som huvudperson, men det är främst sekelskiftets Lundamiljö med stående personager som Funcke ([[Bengt Lidforss]]), Max ([[Sam Ask]]), dr Fressenberg ([[Heinz Hungerland]]) och professor Petrell ([[Sigurd Agrell]]) som står i centrum. Det är personer som också presenteras i Frank Hellers överdådiga stycke memoarer [[På detta tidens smala näs]].

Wägners bildspråk är sparsamt men träffande. En professor beskrivs som "en liten grådaskig företeelse med utstående gnagareögon bakom pincenezen och ett obehagligt utseende af utlefvad äldre kaninhane". En vacker dansk kokott har "en fjäderboa, mjuk och vällustig som synden, kring sina axlar". — Max kommer med en skara studenter på väg till Akademiska Föreningen och punsch: "Hans kolossala kroppshydda reser sig högt öfver de andra. Han liknar en höna, som moderligt församlar kycklingarna under sina vingar — och för dem till fördärvet".

Mot slutet av boken möter vi ett sällskap som dricker punsch en sommarkväll i Åke Hans' trädgård. Debattören och fritänkaren professor Funcke konstaterar med oro till dryckesbröden! Gerne:
:kan du tänka dig! Själva biskopen har inte längre något ondt att säga om mig. Det är för djäfligt!
:Professor Funcke såg med bekymrad min i sitt punschglas: har jag verkligen blifvit så usel?
:Gerne: Lugna dig, det är nog inte så farligt! Och förresten! Du kan vara glad, att du har bevarat din ungdom så länge. Se på oss, generationen efter! Vi föddes gamla! Skål!
:Skål, sade Funcke och det blef en paus efter detta olycksaliga ord, som ofta så omotiveradt sätter punkt midt i en mening och kopplar in på nya spår.
:Sommarkvällen låg mild och ljum öfver dem med all den säregna stämning, som en sommarkväll kan få midt i hjärtat af en stad, där naturen endast motvilligt släpptes inom tullarna. De sutto under det träd, som skåneskalden Axel Wallengren en glad morgon tog ur botaniska trädgården och omplanterade i Åke Hans' trädgård.

Harald Wägner har många bilder av sådan självironiskt färgad ungdomsglädje och det känns riktigt att personerna i mer än en mening sitter under Fakirens träd. Men också ''I templets skugga'' har en mörk grundstämning.