Jag känner en akademiker i Wien

Från FrankHeller

Hoppa till: navigering, sök
 
Rad 1: Rad 1:
==Handling==
==Handling==
Ironiskt om professor Silbermeyer som driver en dansakademi i Wien, det enda akademiska arbetet som betalar sig där!
Ironiskt om professor Silbermeyer som driver en dansakademi i Wien, det enda akademiska arbetet som betalar sig där!
 +
 +
==Full text==
 +
Hotell Imperial: eftermiddagste, 200 kronor extra per bord: insamling till Wiens universitet. Hotell Bristols bar: 50 kronor extra per drink: insamling till Wiens universitet. Notis i tidningarna: universitetet i Paris har, med tanke på ''att'' den föreliggande situationen är all­varlig, och med hänsyn till ''att'' intet di­rekt ansvar för kriget kan tillvitas uni­versitetet i Wien, eller i varje fall bevi­sas ligga hos detsamma, beslutat skän­ka sagda universitet franc ettusen (1000).
 +
 +
Akademien i Wien lider nöd, akade­mikerna i Wien lida nöd, och denna nöd växer dagligen, oaktat flera hundra amerikanskor dricka te på Imperial, och oaktat den norske målaren Aulestad ta­git uppehåll för vintern på Bristols bar. Icke en gång systeruniversitetets i Pa­ris gåva har lyckats helt avhjälpa denna nöd.
 +
 +
För några dagar sedan gjorde jag emellertid en bekantskap, som gladde mig, ty den bevisar, att, om också nö­den är ofattligt stor bland akademikerna i denna stad, det åtminstone finns nå­gra bland dem som det går bra för.
 +
 +
Jag fann professorn i fråga i färd med att demonstrera sin senaste teori för en skara andäktigt lyssnande åhörare. Salen var full. Jag iakttog med förvåning de snygga kläderna i audi­toriet. Professorn själv var så välklädd, att det nästan verkade överdrivet i en tid som vår. Jag jämförde honom i tankarna med de andra akademici jag sett. Skygga, magra, med minen hos utsvultna, fredlösa kattor, hade de gjort mitt hjärta beklämt intill döden. Åsy­nen av professorn var nästan överväldi­gande. När föreläsningen och de prak­tiska tillämpningarna voro förbi, ställde professorn sig älskvärt till mitt förfo­gande.
 +
 +
— Den allmänna depressionen tycks inte ha påverkat edra kurser, herr professor?
 +
 +
Professorn smålog. Jag iakttog, att hans tänder voro plomberade med guld.
 +
 +
— På intet sätt, sade han. Jag kun­de nästan säga tvärtom.
 +
 +
— Andra akademici, som jag sett, ha varit luggslitna, nästan klädda i tra­sor. Ni däremot, herr professor — ni föreläser i en otadlig frack — er dia­mantring  —
 +
 +
Professorn slog avböjande ut med handen, men det var tydligt att han in­te kände sig sårad. Diamantringen blixt­rade. Med intervjuares påträngsamhet fortsatte jag:
 +
 +
— Det pågår en debatt i tidningarna, vilken ni som akademiker naturligtvis följt, Det gäller att förbättra profes­sorernas och docenternas löner. Neues Wiener Journal påstod att en docent en­dast hade 6 000 österrikiska kronor om året (4 kronor i mitt hemlands mynt), men docenterna skyndade sig att prote­stera: i själva verket hade de 9 000 österrikiska kronor. Av allt att döma, herr professor, är ni lyckli—  —
 +
 +
Professorn avbröt mig och sade med den frimodighet, som präglar stora ka­raktärer:
 +
 +
— Ni önskar veta mina inkomster. Jag meddelar dem till er, men låt dem inte gå vidare till skatteväsendet. Jag förtjänar 50 000 kronor om dagen. Priset för deltagandet i mina kurser är 1 000 kronor i timmen.
 +
 +
Jag bugade mig överväldigad.
 +
 +
— Med sådana inkomster har ni intet intresse  för  strävandena att upprätta ett  fattigkök,  där docenter och likaställda skulle kunna äta sig mätta för femtio eller hundra kronor?
 +
 +
— Nej. De angå mig inte. Jag har råd att äta fasan till 10 000 kronor var dag på Bristol, men jag gör det inte. Jag har råd att dricka fransk champagne till 30 000 kronor flaskan, men jag gör det inte.
 +
 +
— Ni har den lärdes kärva förakt för materiella njutningar! ropade jag. Bravo!
 +
 +
— Jag håller diet, avklippte professorn torrt. Det följer med min ställ­ning.
 +
 +
— Er ställning! sade jag beundrande. Den är avundsvärd. Ni är känd i hela Wien, ja i hela Österrike. Man talar mera om er än om Steinach. Och till denna ställning har ni, om jag inte miss­tar mig, svingat er upp från en ringa början —
 +
 +
— Jag började mitt liv som kypare. Professorns ton var så snäv, att jag bytte om samtalsämne.
 +
 +
— Och er sista uppfinning? Hela Wien talar om den.  Törs jag be att —
 +
 +
Professorn ställde sig i position. Han gjorde några rörelser, till synes så en­kla, att ett barn kunde göra efter dem. Det hela tog knappt en minut. Han vän­de sig mot mig och smålog utmanande.
 +
 +
— Vad säger ni? Detta är min upp­finning ! I dag talar hela Wien om den och strömmar till mina kurser för att sätta sig in i den. I morgon kommer hela Europa att göra detsamma. Om en månad har den erövrat Amerika!
 +
 +
Jag bugade mig överväldigad ut ge­nom dörren. Vad det är glädjande att mitt i en stad, präglad av döden, se li­vet fira en triumf, se människoanden tillkämpa sig en ny seger! Andra akademici äro luggslitna, okända, hungriga; professor Silbermeyer är välklädd, mätt och berömd. Och med rätta. Hans aka­demi är en dansakademi, och professor Silbermeyer har gjort den upptäckten, att man i shimmy bör föra klackarna utåt, icke inåt.
 +
Det är denna upptäckt, som Wien talar om i dag, och som inom kort kommer att ha gjort professor Silbermeyers namn känt i varje civiliserat land.
 +
 +
Heder åt sådana män! Klackarna i taket för dem!
 +
 +
''Frank Heller.''
==Publiceringar==
==Publiceringar==
-
* [[Svenska Dagbladet]] 15.1.1922, ill: [[Nils Ringström]]??  
+
* ''[[Svenska Dagbladet]]'' 15.1.1922, ill: [[Nils Ringström]]??  
[[Category:Noveller]]
[[Category:Noveller]]
[[Category:Titel]]
[[Category:Titel]]
 +
[[Category:Full text]]

Nuvarande version från 10 april 2020 kl. 06.14

Hämtad från "http://www.brajt.com/frankheller/Jag_k%C3%A4nner_en_akademiker_i_Wien"
Personliga verktyg