Kaukasiska tankeläsare

Från FrankHeller

==Full text== Sedan i förrgår ligger jag i spanska sjukan. Min temperatur bör i ögonblicket endast kunna uttryckas i Fahrenheit. Hostan skakar mig som Kameliadamen. Men Aftonbladet har sina krav till söndagen. Alltså. Nej, det går inte. Just nu märker jag, att mina inre organ hålla arbetar- och soldatråd. Varför skulle de låta sig dirigeras av en hjärna, som endast av gammal hävd kan kallas för stor, och ett sympatiskt nervsystem, vara beslut dikteras ur synpunkter, som äro främmande både för psykologien och fysiologien? Frihet, jämlikhet och broderskap (om det inte är föråldrat)! Jag hör deras protestresolutioner och märker, hur mellangärdet svingar den röda fanan. Tillgripande tyrannernas gamla medel lovar jag de upproriska ett glas madeira för var sida jag får färdig; ett glas i förskott. Det hejdar dem ett ögonblick. Jag hade något, jag tänkte skriva om i Aftonbladet. Vad var det det var? Det hade något sammanhang med världshändelserna, men febern har avbrutit mina tanketrådar. Jag kan inte finna sammanhanget längre. Var det den rojalistiska dérouten? Eller var det den stora framtiden, som inte mer ligger på havet utan på havsbottnen? Det är mig omöjligt att komma ihåg det längre. Om jag ändå kunde muta min hjärna med en Aalborgs akvavit i istället för madeiran. Men Aalborgs akvavit finns inte mera. Den har följt med i den rojalistiska dérouten, ned till det förflutna, som också ligger på havsbottnen. --Haha! Jag har det! Aalborg! Det var ordet. Det var nationernas självbestämningsrätt, jag tänkte skriva om! Hur går det med den kaukasiska nationen? Får den bestämma över sig själv nu? Det var i Aalborg jag träffade kaukasiern Zuleiman, som var tankeläsare. Seså, seså, nu kommer madeiran. Lugn i en halv sekund bara — så där — ah! Aalborg, javisst. År 1915, då kriget ännu var i sin barnaålder och berättade sagor för sig självt som andra små barn. Fina sagor om Paris och Berlin och frihet och världsherravälde. Då reste jag på Jylland, och en kväll i april kom jag till Aalborg. Aalborg ligger vid Limfjorden. I Limfjorden uppstår det ostron och i Aalborg akvavit. År 1915 hade ett skri av förbittring höjt sig från den danska nationen. Kriget började visa sitt verkliga ansikte. Aalborgs akvavit steg från 69 till 72 öre helflaskan (med glas). Men detta hindrade inte den kaukasiske tankeläsaren Zuleiman, som bodde i Aalborg, att varje dag dricka ej så få glas av den uppjobbade drycken. Jag blev bekant med honom på Bejers hotell, där jag bodde. Bejers hotell var ett solitt, gammaldags danskt hotell, med en värd som var dömd att dö av slaganfall och en varieté i annexbyggnaden. I denna varieté uppträdde Zuleiman — Vad var det mellangärdet sade? Är sidan färdig? Jag tror det sannerligen. Var så god, madeiran — ah! Zuleiman uppträdde på varitén i Bejers hotell. Jag såg honom samma afton jag kom och spärrade upp ögonen av förvåning. Han gjorde de otroligaste ting. Han läste i människornas hjärtan som i en öppen bok. Han uträttade allt vad varieténs skeptiska publik önskade. Han stack hattnålar genom tungan och struphuvudet utan att det blödde, och han gick omkring och visade att det var riktigt. Till slut kom en medhjälpare in med en blank, genomskinlig vattenkaraffin, där vattnet skvalpade, och en bricka med alla sorters glas. Zuleiman bad den ärade publiken att själv rekvirera vad de önskade. Den gjorde det, och var och en fick efter sina önskningar. Den som hade begärt visky fick visky, den som hade begärt rhenvin fick rhenvin; den som hade begärt madeira — Alldeles riktigt, madeira — så där ja — ah! — den som hade begärt mjölk fick ingenting. Till mjölk förslog inte Zuleimans magi. Full av intresse och sympati för honom skyndade jag mig att göra hans bekantskap. Vi tillbragte flera nattimmar med att jämföra våra världsuppfattningar. Zuleiman var som sagt född i Kaukasien. Detta föreföll mig till att börja med otroligt; ty i min barndoms geografier fanns den kaukasiska rasen avbildad; den hade ljungande blå ögon och brunt helskägg och liknade en professor i nykterhet. Zuleiman hade svarta melankoliska ögon med djupa ringar omkring, ett slätrakat ansikte och en tunga som var svart av cigarrettrök och hattnålsstick. Han talade med sjungande röst om sin kärlek. Denna gällde inte så mycket hans förtryckta fosterland som kvinnor över huvud taget. Jag har det intryck, att om kaukasierna få självbestämningsrätt, komma de huvudsakligen att begagna den i intima förhållanden — Sidan färdig, sade representanten för dessa förhållanden? Sina magiska egenskaper vägrade Zuleiman att avslöja. Han drack Aalborg och berättade med sjungande röst om kärleksfulla kvinnor som brunnit för honom. Då och då gjorde han i förbigående en trollkonst, som kom mig att hoppa upp från stolen. Jag drack ju också, fast inte Aalborg. Den Aalborg, Zuleiman drack, hade ett naturligt upphov. Jag uppmanade honom att själv tillverka sin Aalborg och ordna förhållandet mellan producent och konsument på bästa vis, men han avböjde. Till slut gick han. Jag var ensam på mitt rum med ett par tomma flaskor och en — tillfälligtvis — fylld plånbok. Jag slogs av en förfärans tanke: Kan man lita på kaukasiska tankeläsare? Falla de inte i en magisk sömn, under vilken de komma och stjäla ens plånböcker? Intet föreföll mig sannolikare, medan jag såg på min sedelpacke. Till slut gömde jag den på ett säkert ställe, lade mig och föll genast i en tung sömn. Mer madeira? Nej, nu går det för långt. Det här är det sjätte glaset. Jag har ingen lust att berusa mig för att få den här berättelsen färdig. Så långt sträcker sig inte min pliktkänsla. Ett halvt glas och ett raskt slut — Var var det jag var? Jo, nästa morgon hade mitt minne upphört att fungera. Det har den vanan efter stormiga nätter. Slagen av fasa fann jag, att min plånbok var borta. Först småningom kom jag ihåg, att jag gömt den för den kaukasiske tankeläsaren Zuleimans skull. Men var? Jag hade ingen aning därom. Jag letade med svetten flytande från min panna. Till slut insåg jag, att endast ett var att göra. Jag uppsökte den kaukasiske tankeläsaren och bad honom om hjälp. Med min hand om sin handled fann han på tre minuter min omsorgsfullt gömda plånbok. Han var förvånad och frågade mig varför jag hade gömt den på det viset. Jag undvek att svara på hans — Nej, inte tal om det. Nu är det slut. Inte en droppe mer. ==Kommentarer== Hotel Beiers låg på Bispensgade 10, Ålborg. Karta: https://www.aalborg.dk/media/5855847/1909_nord.jpg ==Publiceringar== * ''[[Aftonbladet]]'' 17.11.1918 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Kaukasiska tankeläsare.