Krig på Azurkusten

Från FrankHeller

==Full text== Falsterbo, tisdag. Den fjärde horisontala fronten har öppnats. Invasionen i Sydfrankrike har börjat. Jag vill inte förneka, att meddelan­det som jag just fått i telefon från Svenska Dagbladet gjorde ett starkt intryck på mig. Det är över trettio år sedan jag första gången såg dessa saliga, soliga kuster och sedan dess har det inte förgått många år i fredstid, utan att jag återsett dem. För sjutton år sedan blev jag till och med bofast där nere, i Mentone, även kallat Frankrikes pärla. Den staden fick en försmak av vad som nu sker redan för fyra år sedan. Den 21 juni 1940, då Frankrike redan krossats av tyskar­na, lät Mussolini, som fruktade att chansen till krigisk ära skulle gå hans näsa förbi, sina trupper gå till storms mot Mentone. Det kämpades dråpligen i tre dagar, kanoner och flygmaskiner spydde eld över de apelsinträdskantade gatorna, en sträcka på tre kilometers längd och en kilometers djup erövrades. Så var det förbi. ”I Mentone med segrarna” lydde de ita­lienska tidningarnas stolta rubrik på berättelsen om il Duces vapendåd. I november 1940 fick jag genom lega­tionen i Rom tillåtelse att besöka sta­den. Jag kan försäkra den som inte upplevt en sak: det känns ganska egen­domligt att stå i det hem på vilket man nedlagt sina inkomster genom tolv år, novell för novell, roman för roman, och se dess fasad sönderskjuten, dess trädgård förvandlad till en grushög, dess möbler genomborrade av kulor och dess övriga tillhörigheter stulna eller vräkta om varandra av oinbjudna skattsökare. Nå, huset byggdes upp sen av italienarna, vilka den gången trodde sig ha vunnit kriget och tänkte låta Frankrike betala räkningen senare. Vem som nu får betala den är osäkert, men förmodligen blir det jag själv. ===Ett paradis om 250 km längd.=== Telegrammen tala inte om Mentone denna gången — åtminstone inte ännu. De tala om Nizza, Cannes och Toulon. Nu äro ju avstånden vid Rivieran inte stora. Från Mentone till Nizza är det 30 kilometer, från Nizza till Cannes något liknande, från Cannes till Tou­lon litet mer än 100. Hela avståndet mellan Mentone i öster och Marseille i väster är bara 250 kilometer. Men man har heller aldrig läst att paradi­sets lustgård var imponerande till ytinnehållet. Var då detta Sydfrankrike en paradisets lustgård? Härpå torde man tryggt kunna svara ja. Jag tror inte, att geograferna ännu äro fullt ense om orsaken till att klimatet på denna punkt av Medelhavs­kusten är sådant det är. Vintrar av exceptionell mildhet avlösas av somrar med måttlig hetta och solen skiner nästan ständigt från en molnfri himmel. Det är sant att Medelhavet ligger som en gigantisk värmeaccumulator mot söder och alperna som en he­jdande spaljémur mot norr. Men kusten mitt emot i Alger och Tunis har ofta ett synnerligen ruskigt vinterklimat. Och Grekland, som ligger så oändligt mycket sydligare, har snö och iskall luft nästan varje vinter. Snö och kall luft äro sällsynta begrepp på Rivieran, fastän min bagerska i Mentone brukade säga i december månads början: nu kommer den stora köldperioden. Men termometern sjönk sällan eller aldrig lägre än till plusgrader under denna förfärliga period. Citroner, ja, till och med bananer mognade. Och det skulle vara en dålig vinter, under vilken man inte kunde bada i havet till nyår och börja igen i mars. ===“Edward den Väl­klädde” gjorde en för Cannes lukrativ upptäckt.=== Kustens härligheter upptäcktes som som så många andra goda ting här i världen av engelsmännen för jämnt 100 år sedan. Till minne därav hette den störta avenyen i Nizza Promenade des Anglais, och 1800-talet igenom var det England som behärskade dessa regioner. När Edward den Välklädde var prins av Wales, upptäckte han Cannes, och omedelbart strömmade alla Eng­lands och Frankrikes snobbar till det­ta lilla fiskeläge för att frottera sig med “Galles”, såsom han kallades av de initierade. (Galles är det franska namnet på Wales.) År 1878 grundlade här Camille Blanc kasinot i Monte Carlo och skapade därmed ett Mecka för alla nöjessökande och ett Lourdes för alla penninghungriga som trodde på undret. Åren före första världs­kriget tog kasinot in 50 miljoner guld­franc i rent netto, en för dåtida begrepp oerhörd summa. Sveriges stats­budget var den gången knappt 200 mil­joner kronor. Rivieran artade sig till att bli en värld för sig själv, en värld av idel solsken, idel lyx, idel glädje, både för gästerna och för den fasta befolkningen. I Monaco betalade exem­pelvis ingen ett öre i skatt! ===Kung Karnevals rike har fått en annan glans.=== Så kom det första stora kriget. De saligas kust förvandlades till ett sjuk­hus. Spelarna ersattes av trasiga män, som haft oturen att draga den svarta kulan i livets lotteriurna … Kriget slutade, och ännu en gång blos­sade Azurkusten upp till hektiskt liv. Men tillfrisknandet var bara skenbart. Den “bättre” publiken visade oroväc­kande tendenser att draga sig åt an­nat håll. Härtill bidrog att de små städerna vid Rivieran själva grepos av vinnings­lystnadens demoner och tack vare nya lagar inrättade det ena spel­huset efter det andra, tills staden Nizza slutligen hade jämnt ett dussin. Följden kunde bara bli en: inkomster­na minskade, glansen från fordom för­svann. Och de hungerstäder som nu, bakom sina med tvång uppförda cement­bunkrar, kuschade av inkräkta­rens piska invänta landgångstruppernas bomber, torde ha föga mer än namnet gemensamt med de samhällen, där Kung Karneval höll hov varje år. Om jag längtar tillbaka till denna kust, är det minst av allt för dess fåfänga nöjens skull. Vad jag älskar med en kärlek som endast vuxit med åren är havet, solen och bergen. Jag älskar Mentone och dess fem blom­mande floddalar. Jag älskar Théoule och Napoule med de blodröda klip­porna i verklig silhuett mot det knallblå havet. Jag älskar Grasse, parfymernas stad, där den ligger inbäddad bland rosor och nejlikor på rokokoartat svällande kullar. Jag älskar Peille, där det ruvar som ett hökbo på sina tusen meter höga klippor med minnen från de tider då cesarerna höllo läger här. Jag älskar oliverna på Cap Martin, vilkas kvalfullt för­vridna stammar föra tanken till de fördömda i Dantes Helvete. Några av dem äro så gamla att de sett Cesars intåg i Gallien och överlevt folk­vandringarnas härjningar. Men mer än något annat älskar jag själva vandringen genom dessa landskap, blodets rytm medan man stiger över bergkam efter bergkam i hög klar luft och ser landskapet vidga sig till dess Savoyens snötoppar glimma på avstånd. Finnes det något ljuvare på denna sidan paradiset än en måltid av smörgåsar och lantvin intagen på en solig bergtopp? Det skulle då va­ra det bad i Medelhavet varmed vandringen avrundas efter hemkom­sten, ett bad i friskt blått vatten, vars saltstyrka få alla andra bad att te sig fadda. ===Bormes, de små gummornas stad.=== Telegrammen tala om “häftig artil­lerield mot kuststräckan mellan Can­nes och Nizza och om landstigning från luften vid Bormes”. Jag har re­dan talat om Cannes och Nizza. Luf­ten vid Bormes känner jag särdeles väl, ty jag har bott där i två repriser, vintern 1923 och vintern 1925. Land­skapet tillhörde den gången en del av Frankrike som var nästan okänt för turisterna. Saken är den, att den stora P.‑L.‑M.-banan som förbinder Paris med sydöstra Frankrike lämnar kusten vid Hyères, ej långt från Toulon och därefter gör en stor sväng inåt landet för att åter kom­ma ned till havet vid St. Raphaël. Det bergiga område, som ligger mel­lan Hyères och St. Raphaël kallas för La côte des Maures. Därigenom leder endast en smalspårig järnväg med två tåg om dagen i var riktning. Och dess centrum var Bormes. Bormes låg inbäddat i skogar av gul mi­mosa och var en liten stad på cirka 1 000 invånare, en stad av urgamla gråa hus, som ännu tycktes krypa samman i skräck för de morer, efter vilka hela kusten fått sitt namn. Man får inte glömma, att turkarna beläg­rade Nizza så sent som 1543. Som många avlägsna småstäder i Frankrike beboddes den uteslutande av gamla människor. Små gummor höllo vakt på dörrtrösklarna för att upp­snappa dagens skvaller. Kanske dre­vo de en eller annan affär för att kunna existera, men i regel voro de rentierer, innehavare av franska statspapper med 3 procents ränta. Jag skall aldrig glömma hur en av dem ur en byrålåda plockade upp en död koltrast, vilken hon sparade till söndagsmiddagen … Från Bormes hade man utsikt till Les Iles d’Or, Frankrikes sydligaste ögrupp, vilken engelsmän­nen besatte under revolutions­krigen. Nedanför Bormes på stranden av Medelhavet låg hamn­staden Le Lavandou, ett provençalskt namn som betyder tvättställe. Le Lavandou hade en milslång sandstrand, och jag kan mycket väl tänka mig att denna kuststräcka måste lämpa sig förträffligt för ett landstigningsförsök. Här finnas inga höga berg, varifrån försvararen kan beskjuta land­stignings­trupperna som i Mentone och Nizza, landskapet är över huvud taget så öde, att angri­paren måste ha mycket stora möjlig­heter. Och just innanför vinka de plana slätterna i Provence, den stora P.-L.-M.-banan till Paris och ett ypperligt vägnät. ===Några data på tal om historiska händelser.=== Telegrammen utelämnade märkligt nog ett namn, som annars borde in­neburit en viss tjusning för en man med Churchills historiska sinne. När trupperna gingo i land i Normandie, var det i närheten av det Bayeux, varifrån en viss erövrare drog ut mot England 900 år tidigare. Ej långt från Cannes ligger ett litet fiskläge vid namn Fréjus. Där landade en ti­dig marsmorgon år 1815 en annan er­övrare av världsformat. Tre dagar tidigare hade han avseglat från ön Elba, vilken engelsmännen nu hålla besatt. Hans örnar flögo från torn till torn, tills de nådde Notre Dame. Det var nog den snabbaste och mest vällyckade invasion, som gjorts i Frankrike hittills. Men kanske är det av olust mot jämförelsen som man nu valt att gå i land på annat håll … ==Kommentarer== En del sakfel kommenteras i ''Svenska Dagbladet'' 19.8.1944 ==Publiceringar== * ''[[Svenska Dagbladet]]'' 16.8.1944 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Krig på Azurkusten.