L'Anschluss

Från FrankHeller

==Full text== Varje morgon läser jag två eller tre franska tidningar for att komma i kontakt med allmänna opinionen i det land där jag bor. Jag håller mycket av de franska tidningarnas uppställning och stil. Papperet är dyrt (det kommer ja också från Sverge), och om inte folklynnet tvingade de franska journalisterna till koncentration skulle rent ekonomiska skäl göra det. Stundom kan denna hoppressning av ämnet göra ett beklämmande intryck, som när ett fyrdubbelt mord och självmord avfärdas på tre petitrader. Men på det hela taget är den oändligt välgörande. Ett område finns dock där man ger sig friare tyglar, nämligen det utrikespolitiska området, särskilt det som gäller förhållandet till den stora grannen i öster och alldeles särskilt de tyska planerna på att bli ännu större genom att absorbera Österrike. Det är inte många tyska ord som ingå i genomsnittsfransmannens lexikon, men ''l'Anschluss'' (uttal: ann'schlusse) gör det. Varje morgon bevisa ett halvt dussin tidningar att det inte finns någon i Österrike som önskar ''l'Anschluss''; att om det finns någon som gör det, så är han förryckt; att om han inte är förryckt, så inser han inte sitt eget bästa; att om han inte gör det, så måste man tvinga honom att göra det; att ''l'Anschluss'' med ett ord är opopulär, obehövlig, omöjlig och otänkbar — "ty vi komma aldrig att tillåta den!" När kvällen kommer sitter jag som så ofta förr på stadens enda musikkafé. Några bord längre bort sitter en liten Wienflicka med ljusgult hår och vidöppna blå barnaögon. Hon sitter där var afton. Denna kväll har hon en fransman till granne, en reslig herre med kolsvart skägg och tunga ögonlock. Han låter sina svarta ögon glida över henne, och varje gång dröja de sig kvar längre och längre. Hon ser kokett nedåt. En flirt är i gång, det är tydligt. På andra sidan henne sitter en blond herre med stubbklippt hår, hornbrillor och ärr på näsan. Han har en förbluffande likhet med d:r Justav Stresemann, och det är intet tvivel om att han och d:r Justav äro landsmän. Även han låter blicken ur sina vattenblå ögon glida oftare och oftare över den lilla fylliga blondinen. Fransmannen ser det och rynkar ogillande ögonbrynen. Men plötsligt får han annat att tänka på. En exotisk uppenbarelse rasslar in på kaféet, en ung kvinna med blåsvart hår, som står som ett åskmoln kring hennes huvud, med blodröda läppar och med utpräglad negerprofil. Eller nej, hon är inte neger, hon är snarare annamit, eller kanske snarare en korsning av vit, neger och annamit. Det ser ut som om hon först för ett par veckor sedan lämnat palmkronorna och börjat föra en upprättgående tillvaro. Kläderna genera henne tydligen, ty hon river och rycker i dem när hon inte speglar sig i sin lilla toalettspegel. Fransmannens ögon fatta eld. På ett ögonblick har han glömt den lilla blondinen. Under tunga ögonlock stirrar han på den lilla vildinnan som ormen på sitt byte. Hon stirrar tillbaka med vidöppen vildinnemun. Allt lovar det bästa, då fridstöraren kommer: en dansör som möjligen är mulatt, men möjligen också neger eller spanjor eller jude eller armenier. Vildinnan slingrar sig om honom som en lian. Morrande av besvikelse vänder fransmannen sig mot höger — men ack! I samma ögonblick svävar den lilla Wien flickan ut över golvet med d:r Justav. Inga ögonbryntryckningar och inga rasande blickar förmå göra något åt den saken. Fransmannen stirrar skälvande av harm från det ena paret till det andra. Jag beslutar att strö peppar i såret och skickar fram ett kort med kyparen — anonymt väl att märka: Min herre — detta är ''l'Anschluss!'' ==Kommentarer== ==Publiceringar== * ''[[Dagens Nyheter]]'' 11.12.1928 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till L'Anschluss.