Min svåger befrias

Från FrankHeller

==Full text== Bland fångarna i det dystra Dachau började det i medio av mars 1945 cirkulera sällsamma rykten: det sades, att svenska Röda korset förberedde en aktion till deras hjälp. De mottogos med djup skepsis, det lät alldeles för otroligt, att Gestapo och SS av någon jordisk makt skulle kunna förmås att släppa det byte, de lagt sin kalla hand på. Några antydde, att Sverige kanske hade ett eller annat »håll» på tyskarna, fastän vad detta skulle bestå i, kunde man inte begripa. Allmänna meningen var, att ryktet satts i gång som led i nervkriget. Men det höll envist i sig, och det utsmyckades så småningom med fler och fler detaljer: svenska röda-kors-bilar skulle ha setts i Dachau, stora vita omnibussar med Sveriges flagga, och de skulle medföra hel utrustning åt fångarna. En afton kom plötsligt parollen, att alla danskar skulle möta tidigt nästa morgon för bad och påklädning. Så skedde. I badet nästa dag träffade danskarna en avdelning norrmän, som svenskarna hämtat från stenbrotten i Natzweiler i Elsass. Vad de hade att berätta om sina upplevelser där överträffade långt Dachau. Av badet blev det emellertid ingenting, den ena förklaringen gavs efter den andra, till sist sade ryktet att greve Bernadottes förhandlingar med Berlin voro avbrutna. På eftermiddagen marscherade fångarna nedslagna tillbaka »hem» efter att ha stått upp i 8 timmar utan mat. I sitt kvarter fingo de nu härbärgera dels de omtalade norrmännen, dels en nyanländ laddning landsmän direkt från Danmark, som varit 12 dagar på väg. Flera dogo omedelbart efter ankomsten. Nästa dag utdelades röda-kors-paket, två per man, och den mat som de innehöllo hade inte förut synts till i Dachau: smör, ost, korv, socker, danskt rågbröd. Man åt, som om man inte sett mat i långa tider, vilket man inte heller gjort, och delade frikostigt med sig åt vänner ur andra nationer, för vilka danskar och norrmän med ens blivit »herrefolk». Tyvärr medförde den ovana maten även obehag för medtagna organismer... För maten och cigarretterna bytte man till sig suvenirer, »Erinnerungen an Dachau». Men bilarna uteblevo alltjämt... tills det kom plötslig paroll: bad och avlusning - sista bad och sista avlusning, hoppades man - i natt kl. 1. Man badades, man avlusades och fick nya kläder från innerst till ytterst. Kl. 8.40 inspekterades skandinaverna av lägerkommendanten, en fläskkindad. flatnackad. grisögd preussare, och kl. jämt 9 marscherade de till sina lägerkamraters gapande förvåning ut ut Dachau som fria män! Att någon kunde lämna den platsen annat än via krematoriets skorsten, var en dittills okänd upplevelse. Och på något avstånd väntade de mångomtalade vita bilarna! Man vågade inte hurra, ty man stod fortfarande under tyskt kommando, men i allas hjärtan vällde det upp en våg av den varmaste tacksamhet mot den man, som fått idéen till och kunnat genomföra detta mirakel. Under ledning av svensk befälspersonal tog man plats i bilarna. 28 man i var. En civil gestapo-man medföljde också i var vagn. Han vägrade att mottaga både mat och cigarretter, och från svenskt håll meddelades det fångarna, att all konversation utöver det strikt nödvändiga var förbjudet. Dock hann man omtala, att flera av personalen voro från Skåne, att de uttagits på frivillighetens väg; under nedresan genom Danmark hade de blivit så vänligt bemötta, sade syster Birgit Nilsson, »att det samlat glödande kol på deras huvuden». Det är föga sannolikt, säger min svåger, att dessa kol komma att ge livsfarligt men. Syster B. meddelade också i hemlighet, att släktingarna i hemlandet skulle underrättas om vars och ens räddning. Vad detta betydde för fångar som inte i månader eller kanske år fått en rad hemifrån eller kunnat sända en dit. kan man kanske gissa sig till. Den 23 mars lämnade man så Dachau och for via autostradan München-Berlin. Vid kvällens inbrott hade man nått Elbe och kommit in i ett område med luftalarm. Bilarna fortsatte färden med släckta lyktor, de stora bussarna formligen ålade sig fram genom ruinstäder, längs trånga gator, där bilarna kastades upp och ned som på ett stormigt hav av alla gropar och hål. En motorcyklist for hela tiden av och an längs kolonnen för att hålla den samman, så småningom blev han svartare än en morian, men han fortfor oförtrutet att småle, var gång han susade förbi. När morgonen grydde kunde passagerarna av vägkorsen se, att de befunno sig mellan Berlin och Hamburg. Vart gick färden? Det diskuterades med brinnande iver - till dess sanningen gick upp för alla, det blev varken Hamburg eller Lübeck, det blev Neuengamme! Neuengamme - nästan lika beryktat som Dachau, Neuengamme, där så många danska poliser plågats eller svultit ihjäl! När man höll där och karavanen lastats av, försvunno de nyförvärvade svenska vännerna, men hunno viska: vi kommer snart och hämtar er, innan de togo avsked. Några hundra meters marsch genom ett sumpigt landskap - alla dessa läger äro med avsikt lagda på de osundaste platser som finnas - så lotsades man in på en barackgata, ännu trångare och fulare än de i Dachau. I fonden lyfte sig en galge, som dock ej var i bruk, och steg som ackompanjemang röken ur krematoriets skorsten. Det var uppvaknandet efter alla drömmar om frihet och hemfärd! Men på de trånga gatorna mötte man danskar och norrmän som hämtats av svenskarna från andra läger och det måste väl betyda, att uppehållet här i Neuengamme bara var temporärt. Men nu utdelades bleckmärken med nya fångnummer, som skulle bäras om halsen. Min svågers nummer var 79 396. Och så löd appellen: »Antreten, alles mitnehmen!» Man skulle få sitt nattkvarter tilldelat. Det visade sig bestå i ett rum, vars hela golv var belagt med trasiga säckar, ur vilka träullen flöt; säckarna hade tjänat som läger för sjuka, hela golvet var en sammanältad massa av exkrementer och tillsölade plagg, en pesthåla, gentemot vilken en gödselstack vore ett sanatorium. Fångarna vägrade att vare sig ligga eller sitta i rummet. Genom en Vertrauensmann lyckades de tillkalla lägerchefens nästeman och en läkare, och dessa måste mycket motvilligt medge, att detta inte var vad man kunde bjuda personer som stodo under Sveriges beskydd. Resultatet blev tillåtelse att nästa dag rensa ut i baracken. Natten fick man emellertid tillbringa, stående, i peststanken. Knappt hade rengöringen börjat nästa morgon, innan det kommenderades Achtung och lägerchefen höll sin entré, en mager nervös man med blixtrande ögon, den beryktade »blodhunden från Lublin», sades det. Han skrek om sabotage, alla skulle i fängelseceller och danskarnas äldste, en dansk präst, skulle skjutas! Därpå försvann han. Sedan den första chocken lagt sig lyckades man genom läger, läkaren få lov att fortsätta utrensningen. »Några lik hittades inte i smutsen, men väl i latrinerna, när vi tömde dem.» Under tiden hade norrmännen ryckt in i en annan barack, där det fanns både döda och halvdöda i orenligheten. »Liken fördes till krematoriet, de halvdöda fördes på order av SS till badanstalten, där de fingo ett par iskalla duschar, varefter även de kunde föras till krematoriet.» Till belöning för sin energi fördes norrmännen genast till en annan barack, lika smutsig som den första... Under de följande dagarna anlände ständigt nya kontingenter av danskar och norrmän. De kommo från olika läger, men alla hade detsamma att berätta: hårt arbete under brutala väktare som använde piskor, pistoler och knölpåkar med eller utan anledning. En av fångarna hade suttit på ett »rullföringsområde», där rapporter om dagens dödsfall gjordes upp. Man var i regel flera dagar bakom, på grund av den enorma dödlighetsprocenten, men ett noggrant schema skulle utfyllas för var avliden med uppgivande av dödsorsaken. Till ledning hade personalen en lista på lämpligaste och ofta förekommande dylika... Min svåger erinrade sig i sammanhanget den fyra sidors Fragebuch, som han fått utfylla, och där det gällde att svara, om någon medlem av familjen lidit av epilepsi, alkoholism, sinnessjukdom eller haft abnormt könsliv... Vad kunde dessa listor tjäna till? (Ingen utfyllde annat än sitt namn och satte streck för resten av rubrikerna.) Jo, om Tyskland förlorade kriget och ställdes till ansvar för sina förbrytelser, kunde dessa listor - lämpligt utfyllda - framläggas som bevis på att alla offren varit en samling ärftligt belastade förbrytare i stånd till vad som helst... Utanför lägret blommade våren, och med stygn i hjärtat tänkte fångarna på Danmark, som aldrig är fagrare än i vår. tider. Det fanns ett slags trädgård, där fångar med gula armbindlar arbetade. Bindlarna buro inskriften ''Torsperre'', utgångsförbud, och betydde, att bäraren var dödsdömd. Han skulle alltid vara till hands, om någon medlem av SS fått lust till en hängning. Inne i lägret hade livet börjat glida in i vanor, exempelvis hölls det om söndagen gudstjänst av danska präster. De försiggingo i ena ändan av det gemensamma rummet. I den andra spelade man kort och pratade. Men åhörarna läto sig inte störas. Kanske lämnade de inte sina kojer, men när prästen kom till uppmaningen: låt oss nu alla bedja, som Vår Herre själv har lärt oss, kunde man från alla håll höra Fader vår mumlas. »Det var de egendomligaste gudstjänster, jag upplevt.» Den 9 april, Danmarks ödesdag, firades med musik på ett »organiserat» handklaver, sång och tal. Under tiden ryckte fronten allt närmare Neuengamme, bombardemangen kunde tydligt höras, men alltjämt visste man ingenting om uppbrottets stund, fastän svenskarna med regelbundna mellanrum kommo på kontrollbesök. »Det kan dröja en stund ännu.» En vacker dag kom ett luftangrepp på ett oljelager i närheten, vid var explosion gungade baracken som om den skulle störta samman och lufttrycket kastade invånarna av och an. På vägarna rullade militärtransporter och flyktingskolonner förbi, och från lägret rullade det ena överfulla godståget efter det andra med olyckliga fångar ut mot okänd bestämmelseort. Och äntligen kom det förlösande ordet: i morgon! Dagen förut hade den svenska bilparken vid Friedrichsruh bombarderats som följd av att en tysk artilleriställning placerats i dess omedelbara närhet. Angreppet hade kostat femton bilar och flera skadade medhjälpare. Men den 20 april bar det äntligen av, förbi otaliga bilvrak och sönderbombade tåg, förbi städer där vartenda hus låg i ruiner. Först långt norr om Ej der gjorde kolonnen halt. Därifrån bar det i plomberade vagnar av genom Danmark - så nära, men ändå så ogripbart! - och vidare till Sverige, landet som lyckats hålla sig utanför krigets malström och som genom mod och beslutsamhet kunde rädda ett litet antal av dess offer... ==Publiceringar== * ''[[Vecko-Journalen#1945|Vecko-Journalen]]'' 1945 nr 28 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Danmark]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Min svåger befrias.