Min svåger i Dachau

Från FrankHeller

Hoppa till: navigering, sök
 
Rad 8: Rad 8:
Så bar det av till okänd bestämmelseort. Genom sex långa dygn körde godsvagnen med de 50 danska fångarna sydpå, ständigt sydpå, förbi sönderbombade städer och stationer, där förvridna räls och skenor pekade mot himlen, längs det enda framkomliga spåret. Ofta stannade tåget i timvis för tåg med flyktingar eller trupper som gingo i motsatt riktning, gång på gång ljödo sirenerna, men man undgick som genom ett mirakel alla bomber. Så småningom stod målet klart för alla: Dachau. »När vi marscherade in genom koncentrationslägrets tunga portar, voro vi förberedda på det värsta. Det var väl, att vi inte anade att våra förväntningar om ondska skulle mångdubbelt överträffas.» Lägret bestod av några huvudbyggnader i skrytsam tysk stil och oändliga rader av träbaracker. Först av allt skulle en serie schema utfyllas. »Landet måste drunkna i papper, ty överallt där man kom, började maskineriet från början, samma fakta, samma data skulle uppges, och man hade aldrig intrycket av att materialet kontrollerades eller kom till användning.» Genom fönstren kunde fångarna se in i en mitt emot liggande badanstalt, där nakna, hårlösa. grimaserande gestalter hoppade runt, varelser, i vilka de med svårighet kunde igenkänna människor. Nu kom turen till det danska hållet. De fingo kläda av sig spritt nakna, officiellt för att kläderna skulle desinficeras, i verkligheten till gagn för fångvaktarnas och S S-männens garderober, och avge sina värdesaker (mot kvitto); min svåger lyckades ännu en gäng rädda sin vigselring. Det enda de fingo behålla var skodonen; min svåger välsignade den man som före avresan från Fröslev skänkt honom ett par solida träskostövlar; tack vare dem kunde han uthärda kölden och snöslasket, när fångarna höllo sina dagliga parader, som ofta kunde vara i fyra, fem timmar. Äntligen fördes alla in till »avlusning». Huvudet klipptes ända intill kraniet, alla andra ställen där det växer hår, rakades, varefter patienterna behandlades med lysol. Nu förstodo de den makabra dans, som de sett sina hårlösa, grinande kamrater utföra för en stund sen... När detta var gjort, fingo de kläder, jacka, byxor, underkläder och strumpor, allt så omaka som möjligt. De företedde en så grotesk anblick, att de själva inte kunde låta bli att skratta mitt i sitt elände. Munterheten tog ett hastigt slut, man befann sig i bajerska höglandet i februari, det var bitande kallt och kläderna voro papperstunna. Därpå följde avmarsch till den barack som skulle bli deras bostad, och där befälet innehades av en »Stubenältester». Där funnos i förväg gott hundra man av alla Europas nationer, utom engelsmän, svenskar och schweizare. Axelmakterna representerades av antinazistiska tyskar, anti-fascistiska italienare och röda spanjorer. Det rådde en babylonisk språkförvirring, men kommandospråket var självfallet tyska.
Så bar det av till okänd bestämmelseort. Genom sex långa dygn körde godsvagnen med de 50 danska fångarna sydpå, ständigt sydpå, förbi sönderbombade städer och stationer, där förvridna räls och skenor pekade mot himlen, längs det enda framkomliga spåret. Ofta stannade tåget i timvis för tåg med flyktingar eller trupper som gingo i motsatt riktning, gång på gång ljödo sirenerna, men man undgick som genom ett mirakel alla bomber. Så småningom stod målet klart för alla: Dachau. »När vi marscherade in genom koncentrationslägrets tunga portar, voro vi förberedda på det värsta. Det var väl, att vi inte anade att våra förväntningar om ondska skulle mångdubbelt överträffas.» Lägret bestod av några huvudbyggnader i skrytsam tysk stil och oändliga rader av träbaracker. Först av allt skulle en serie schema utfyllas. »Landet måste drunkna i papper, ty överallt där man kom, började maskineriet från början, samma fakta, samma data skulle uppges, och man hade aldrig intrycket av att materialet kontrollerades eller kom till användning.» Genom fönstren kunde fångarna se in i en mitt emot liggande badanstalt, där nakna, hårlösa. grimaserande gestalter hoppade runt, varelser, i vilka de med svårighet kunde igenkänna människor. Nu kom turen till det danska hållet. De fingo kläda av sig spritt nakna, officiellt för att kläderna skulle desinficeras, i verkligheten till gagn för fångvaktarnas och S S-männens garderober, och avge sina värdesaker (mot kvitto); min svåger lyckades ännu en gäng rädda sin vigselring. Det enda de fingo behålla var skodonen; min svåger välsignade den man som före avresan från Fröslev skänkt honom ett par solida träskostövlar; tack vare dem kunde han uthärda kölden och snöslasket, när fångarna höllo sina dagliga parader, som ofta kunde vara i fyra, fem timmar. Äntligen fördes alla in till »avlusning». Huvudet klipptes ända intill kraniet, alla andra ställen där det växer hår, rakades, varefter patienterna behandlades med lysol. Nu förstodo de den makabra dans, som de sett sina hårlösa, grinande kamrater utföra för en stund sen... När detta var gjort, fingo de kläder, jacka, byxor, underkläder och strumpor, allt så omaka som möjligt. De företedde en så grotesk anblick, att de själva inte kunde låta bli att skratta mitt i sitt elände. Munterheten tog ett hastigt slut, man befann sig i bajerska höglandet i februari, det var bitande kallt och kläderna voro papperstunna. Därpå följde avmarsch till den barack som skulle bli deras bostad, och där befälet innehades av en »Stubenältester». Där funnos i förväg gott hundra man av alla Europas nationer, utom engelsmän, svenskar och schweizare. Axelmakterna representerades av antinazistiska tyskar, anti-fascistiska italienare och röda spanjorer. Det rådde en babylonisk språkförvirring, men kommandospråket var självfallet tyska.
-
Eftersom danskarna voro i flertal, fick deras tolk lov att sitta vid överfångens bord, en stor ynnest, eftersom maten där »organiserades» från särskilt håll. »Ordet organisera betydde att byta sig till eller genom bestickelse erhålla vad man behövde.» Trängseln i baracken, där 350 Personer skulle bo på ett område beräknat för 100, var sådan att upp till tre man sovo i var koj. (I andra baracker, där skandinaver icke funnos, kunde det vara sju man — nazismens olyckliga kärlek till Norden förnekade sig inte.) Men när man gick till upptäckte man, att man alla gropar och hål. En motorcyklist for hela tiden av och an längs kolonnen för att hålla den samman, så småningom blev han svartare än en morian, men han fortfor oförtrutet att småle, var gång han susade förbi. När morgonen grydde kunde passagerarna av vägkorsen se, att de befunno sig mellan Berlin och Hamburg. Vart gick färden? Det diskuterades med brinnande iver - till dess sanningen gick upp för alla, det blev varken Hamburg eller Lübeck, det blev Neuengamme! Neuengamme - nästan lika beryktat som Dachau, Neuengamme, där så många danska poliser plågats eller svultit ihjäl! När man höll där och karavanen lastats av, försvunno de nyförvärvade svenska vännerna, men hunno viska: vi kommer snart och hämtar er, innan de togo avsked.
+
Eftersom danskarna voro i flertal, fick deras tolk lov att sitta vid överfångens bord, en stor ynnest, eftersom maten där »organiserades» från särskilt håll. »Ordet organisera betydde att byta sig till eller genom bestickelse erhålla vad man behövde.» Trängseln i baracken, där 350 Personer skulle bo på ett område beräknat för 100, var sådan att upp till tre man sovo i var koj. (I andra baracker, där skandinaver icke funnos, kunde det vara sju man — nazismens olyckliga kärlek till Norden förnekade sig inte.) Men när man gick till upptäckte man, att man dessutom måste dela madrassen med miljontals loppor...
-
Några hundra meters marsch genom ett sumpigt landskap - alla dessa läger äro med avsikt lagda på de osundaste platser som finnas - så lotsades man in på en barackgata, ännu trångare och fulare än de i Dachau. I fonden lyfte sig en galge, som dock ej var i bruk, och steg som ackompanjemang röken ur krematoriets skorsten. Det var uppvaknandet efter alla drömmar om frihet och hemfärd! Men på de trånga gatorna mötte man danskar och norrmän som hämtats av svenskarna från andra läger och det måste väl betyda, att uppehållet här i Neuengamme bara var temporärt. Men nu utdelades bleckmärken med nya fångnummer, som skulle bäras om halsen. Min svågers nummer var 79 396. Och så löd appellen: »Antreten, alles mitnehmen!» Man skulle få sitt nattkvarter tilldelat. Det visade sig bestå i ett rum, vars hela golv var belagt med trasiga säckar, ur vilka träullen flöt; säckarna hade tjänat som läger för sjuka, hela golvet var en sammanältad massa av exkrementer och tillsölade plagg, en pesthåla, gentemot vilken en gödselstack vore ett sanatorium. Fångarna vägrade att vare sig ligga eller sitta i rummet. Genom en ''Vertrauensmann'' lyckades de tillkalla lägerchefens nästeman och en läkare, och dessa måste mycket motvilligt medge, att detta inte var vad man kunde bjuda personer som stodo under Sveriges beskydd. Resultatet blev tillåtelse att nästa dag rensa ut i baracken. Natten fick man emellertid tillbringa, stående, i peststanken. Knappt hade rengöringen börjat nästa morgon, innan det kommenderades Achtung och lägerchefen höll sin entré, en mager nervös man med blixtrande ögon, den beryktade »blodhunden från Lublin», sades det. Han skrek om sabotage, alla skulle i fängelseceller och danskarnas äldste, en dansk präst, skulle skjutas! Därpå försvann han. Sedan den första chocken lagt sig lyckades man genom läger, läkaren få lov att fortsätta utrensningen. »Några lik hittades inte i smutsen, men väl i latrinerna, när vi tömde dem.»
+
Morgon och afton utdelades ett tums-tjockt brödstycke och en skål brunaktig vätska, kallad kaffe, ibland vankades det en smula margarin, som var ren paraffin, och en smula smaklös, mager ost. En gång i veckan fick man en skedfull brunt socker, som utdelades i en bit makulaturpapper. När sockret ätits, slukade man makulaturet, det var den enda åtkomliga lektyren - för övrigt återfanns det även som toalettpapper... Och vad var det för makulatur? Det var - hör och häpna! - råstoffet till Mein, Kampf.... Middagen bestod alltid av en skål soppa kokt på kålrabbi. Eftersom brödet till 50 procent bestod av sågspån, gingo fångarna omkring i ett konstant tillstånd av svält. Ett par fångna danska läkare beräknade, att de bara fingo 1/3 av de kalorier som beräknas för en man med lättare arbete, och att var fånge rent matematiskt måste minska c:a 250 gram om dagen: eftersom man i regel inte tål att mista mer än hälften av sin kroppsvikt, var det en enkel uppgift att räkna ut, när slutet kom.
-
Under tiden hade norrmännen ryckt in i en annan barack, där det fanns både döda och halvdöda i orenligheten. »Liken fördes till krematoriet, de halvdöda fördes order av SS till badanstalten, där de fingo ett par iskalla duschar, varefter även de kunde föras till krematorietTill belöning för sin energi fördes norrmännen genast till en annan barack, lika smutsig som den första...
+
Men enligt tyskarnas åsikt tog det i alla fall för lång tid. De hade också sörjt för att processen kunde påskyndas. »Vår barackgata gränsade mot en barack för epidemiska sjukdomar, på dess andra sida låg en barack för plättyfussjuka. Det fanns taggtråd framför fönstren, men bakterierna respektera knappast taggtråd. Var morgon släpades nattens skörd av döda i de båda barackerna ut och lades alldeles nakna längs vår barackvägg. Två medfångar, själva matta och kraftlösa, buro ut dem, den ene höll i likets huvud, den andre i fötterna. Likets rygg släpade längs jorden. Där lågo de i trista rader, fria från ytterligare lidanden, men med vidöppna ögon som stirrade mot himlen i en sista stum anklagelse. Plötsligt kom det män besök till dem. Den ene hade en handfull blanketter. Efter att ha rådfrågat dessa gav han den andre anvisning på var det fanns guldtänder och plomber, som skulle tillvaratagas. Först sedan detta skett, kunde liken bäras bort. Det högsta antal jag sett på en dag var 42Krematoriet arbetade dag och natt, men kunde inte hålla takt med produktionen av utmärglade kadaver. De lagrades i tusenvis i kylrum. De danska läkarna sattes vid ett tillfälle till arbete i sjukbarackerna och beräknade avgången där till 5.000 i månaden. »Vi tänkte med en rysning på sommaren - hur skulle det bli, när det stod het, kvävande luft mellan barackväggarna och bakterierna kunde sprida sig i oanad takt? Vi räknade ut, att hela lägret förnyade sig självt i loppet av ett år. Jag hade fångnummer 141.661, men eftersom man visste att flera hundratusen strukit med sedan 1933, betydde det bara, att matrikeln började från början, när man hunnit ett visst nummer.»
-
Under de följande dagarna anlände ständigt nya kontingenter av danskar och norrmän. De kommo från olika läger, men alla hade detsamma att berätta: hårt arbete under brutala väktare som använde piskor, pistoler och knölpåkar med eller utan anledning. En av fångarna hade suttit på ett »rullföringsområde», där rapporter om dagens dödsfall gjordes upp. Man var i regel flera dagar bakom, på grund av den enorma dödlighetsprocenten, men ett noggrant schema skulle utfyllas för var avliden med uppgivande av dödsorsaken. Till ledning hade personalen en lista på lämpligaste och ofta förekommande dylika... Min svåger erinrade sig i sammanhanget den fyra sidors Fragebuch, som han fått utfylla, och där det gällde att svara, om någon medlem av familjen lidit av epilepsi, alkoholism, sinnessjukdom eller haft abnormt könsliv... Vad kunde dessa listor tjäna till? (Ingen utfyllde annat än sitt namn och satte streck för resten av rubrikerna.) Jo, om Tyskland förlorade kriget och ställdes till ansvar för sina förbrytelser, kunde dessa listor - lämpligt utfyllda - framläggas som bevis på att alla offren varit en samling ärftligt belastade förbrytare i stånd till vad som helst...
+
Utom den yttre fienden, bakterierna i sjukbarackerna, hade man även en inre. Sjukdomar härjade bland de undernärda fångarna. Läkarna konstaterade det, men kunde ingenting göra: de enklaste läkemedel saknades. Angina, difteri och charlakansfeber voro de vanligaste åkommorna, men därjämte diarré, som nästan inte kunde stoppas och som i loppet av kort tid förvandlade stora, starka män till skuggor av sig själva, till »museimän», som man kallade de avmagrade skelett som trängdes i lägret.
-
Utanför lägret blommade våren, och med stygn i hjärtat tänkte fångarna på Danmark, som aldrig är fagrare än i vår. tider. Det fanns ett slags trädgård, där fångar med gula armbindlar arbetade. Bindlarna buro inskriften ''Torsperre'', utgångsförbud, och betydde, att bäraren var dödsdömd. Han skulle alltid vara till hands, om någon medlem av SS fått lust till en hängning. Inne i lägret hade livet börjat glida in i vanor, exempelvis hölls det om söndagen gudstjänst av danska präster. De försiggingo i ena ändan av det gemensamma rummet. I den andra spelade man kort och pratade. Men åhörarna läto sig inte störas. Kanske lämnade de inte sina kojer, men när prästen kom till uppmaningen: låt oss nu alla bedja, som Vår Herre själv har lärt oss, kunde man från alla håll höra Fader vår mumlas. »Det var de egendomligaste gudstjänster, jag upplevt.» Den 9 april, Danmarks ödesdag, firades med musik på ett »organiserat» handklaver, sång och tal. Under tiden ryckte fronten allt närmare Neuengamme, bombardemangen kunde tydligt höras, men alltjämt visste man ingenting om uppbrottets stund, fastän svenskarna med regelbundna mellanrum kommo på kontrollbesök. »Det kan dröja en stund ännu.» En vacker dag kom ett luftangrepp på ett oljelager i närheten, vid var explosion gungade baracken som om den skulle störta samman och lufttrycket kastade invånarna av och an. På vägarna rullade militärtransporter och flyktingskolonner förbi, och från lägret rullade det ena överfulla godståget efter det andra med olyckliga fångar ut mot okänd bestämmelseort. Och äntligen kom det förlösande ordet: i morgon!
+
Men fångarna ''ville'' inte låta sitt mod nedslås, de ville inte duka under, de ville hem till de sina igen! Nästan dagligen sågo de stora eskadrar av anglosaxiska bombmaskiner passera förbi på väg till München eller andra städer. En dag ryktades det, att man behövde 10.000 man för att röja upp i ruinerna där. »Den dagen fingo vi marschera till läkarundersökning. De första avdelningarna fingo kläda av sig inne i läkarbaracken, sedan gick det inte fort nog -allt skulle gå los, los, i tempo, i tempo - och vi måste kläda av oss på gatan. Det var frost och snö, men det gjorde ingenting... Äntligen kommo vi in och fördes i ilmarsch förbi 3—4 läkare, som utan vidare förklarade oss alla dugliga till hårt arbeta. Sista besöket var hos tandläkaren, som på baksidan av fångens utfyllda schema smällde på en stämplad bild av tandgården och antecknade vad som var av intresse (guldplomber och kronor).
-
 
+
-
Dagen förut hade den svenska bilparken vid Friedrichsruh bombarderats som följd av att en tysk artilleriställning placerats i dess omedelbara närhet. Angreppet hade kostat femton bilar och flera skadade med. hjälpare. Men den 20 april bar det äntligen av, förbi otaliga bilvrak och sönder-bombade tåg, förbi städer där vartenda hus låg i ruiner. Först långt norr om Ejder gjorde kolonnen halt. Därifrån bar det i plomberade vagnar av genom Danmark - så nära, men ändå så ogripbart! - och vidare till Sverige, landet som lyckats hålla sig utanför krigets malström och som genom mod och beslutsamhet kunde rädda ett litet antal av dess offer...
+
 +
»Det var samma schema som vi sett användas vid avskedsbesöket hos våra döda kamrater, innan de fördes till krematoriet. Tanken gick som en ilning längs ryggen. Nu visste vi, vad som förestod oss. Att vi undgingo det slut som vi redan anade, berodde framför allt på en man, vars namn alltid kommer att stå lysande för oss, Folke Bernadotte.»
==Publiceringar==
==Publiceringar==
Rad 27: Rad 26:
[[Category:Titel]]
[[Category:Titel]]
[[Category:Danmark]]
[[Category:Danmark]]
 +
[[Category:Full text]]

Nuvarande version från 10 april 2020 kl. 06.16

Personliga verktyg