Min svåger sabotör Jensen

Från FrankHeller

==Full text== Någonstans i Danmark ligger en liten stad med kullerstensbesatta gator och ålderdomliga hus, de flesta i en våning med skvallerspeglar som flitigt användas - Sorö. Staden har staty av Frederik VII, grundlagens givare, och en kyrka runt vilken de döda sova blitt bland blommande buskar, där näktergalarna sjunga. Staden är en idyll i den större idyll som heter Danmark - rättare sagt, den skulle vara det om inte de Främmande voro. De synas inte särskilt mycket till, men de ha en förläggning i en av de offentliga byggningarna. Och man vet, att de finnas överallt i detta land, med vilket de slutit icke-angreppspakt - den var knappt ett år gammal då de själva bröto den. Alla landets invånare drömma bara om en sak, om att bli av med inkräktarna. Men hur skall det gå till? De objudna gästerna äro starka, de ha gått från seger till seger, deras välde sträcker sig från Volga till Atlanten. Hur skulle ett litet folk på fyra miljoner ens kunna drömma om motstånd, helst då dess eget land är så flackt, så skoglöst, så lättöverblickat som Danmark? Tanken tycks vara vanvett, och dock diskuteras den just denna afton hemma bos en femtioårs man, lärare i staden. Han har varit reservofficer i sin ungdom, och nu har han besök av en annan officer, avsatt i danska marinen. Han sänkte sitt skepp, då tyskarna gjorde sitt övergrepp mot hären och flottan, och själv har han officiellt rymt till Sverige... Han föreslår min vän läraren att denne skall sätta sig i spetsen för en motståndsorganisation i den lilla idylliska staden. Men detta fordrar mycket noga kännedom om de enskilda borgarnas politiska hållning, och läraren avböjer att bli ledare. Däremot förklarar han sig villig att bli underordnad gruppmedlem. Ett par möten hållas, allmänna riktningslinjer för vidare värvning fastslås, snart omfattar den lilla gruppen sex man, kort därefter finns det sex grupper, men fortfarande är det så, att bara sex man bland alla dessa känna varandra. Man vill minska risken för att någon skall kunna förråda det hela, om tyskarna skulle få nys om rörelsen. Därpå uppnår man förbindelse med centralrörelsen i huvudstaden. Nu gäller det att skaffa vapen. Då faller det första slaget. Tyskarna, som tro sig kunna förutse allt, ha anordnat »maskerade försäljningsställen av vapen», de komma organisationen på spåren, Gestapo slår ned. En av gruppens medlemmar råkar fast, en annan flyr över Sundet, andra få gå under jorden. Läraren blir nästan ensam tillbaka. Efter någon tid får han på hemlighetsfull väg besked från Sverige om att han skall bilda en ny grupp och vara dess ledare och likaså uppgift om hur han skall kunna satta sig i förbindelse med andra, honom okända grupper. Det tar månader att få förbindelsetrådarna knutna, men slutligen lyckas det, och denna gång är kontakten med Köpenhamn absolut pålitlig. Därpå samlar Danmarks frihetsråd alla organisationer landet runt till ett helt. En oavbruten ström av förbindelsemän, alla med namn som Petersen, Hansen, Christensen, men med avtalade stickord, ordna insamlingen av nyheter och distribution av illegala tidningar. Särskilt upplysningarna om sabotage och schalburgtage, arresteringar och »stikkere» äro viktiga. Dessutom organiseras sätten för ordergivning och instruktioner utsändas om bruket av moderna vapen och sprängämnen. Slutstenen i det förberedande organisationsarbetet lägges, då det hela direkt underordnas det allierade överkommandot, då alla dessa danska frihetskämpar bli soldater under Eisenhowers befäl! Från överkommandot kommo »riktiga» direktiv och order. »Vi fingo rekvisitionsblanketter på vapen och annan utrustning och besked om att ''inte beställa för litet'' av varorna.» Vapen anlände, man kan börja öva sig i deras bruk i grupper och avdelningar. Transporten av all materiel försiggår regelmässigt och under så litet uppseendeväckande former som möjligt. »Vårt kelebarn var en maskinpistol med namnet Suomi - fabriksmärke Husqvarna: den brukade transporteras i fiollådor.» Min vän läraren har så småningom fått en styrka på tvåhundra man under sig. De äro uppdelade i avdelningar och grupper. De flesta av dessa ha bara en uppgift men den är så mycket svårare - att ''vänta'', bara vänta på order. Andra ha specialuppgifter som gälla järnvägar, telefon och telegrafväsen. Det gäller att hålla sig à jour med tyskarnas transporter och inte minst att sända varningar i tid, om Gestapo är ute på razzia, just åt det hållet. »Den tyska kasernen övervakades dag och natt av en speciell telefonvakt mitt emot kaserningången.» Särskilt viktigt är det att hålla kontroll med tyskarnas cykelpatruller, hur starka de äro, vilken riktning de ta. Vad är det för sorts män, min svåger läraren har under sig? »Vi lade särskilt vikt vid att få engagera f. d. soldater som kände till behandlingen av moderna vapen, från maskinpistoler över rekylgevär till kanoner och mörsare. Vidare på att få mogna och besinningsfulla män. Ungdomen var mycket entusiastisk, men vi voro rädda för att den inte hade lika lätt att vara tystlåten som att vara begejstrad. Vi sysselsatte den därför med särskilda uppgifter, att skaffa upplysningar om vägförbindelser som gingo avsides från huvudvägarna, om broar (med angivelse av deras bärförmåga), och på det hela taget med att göra sig så förtrogen med trakten att dessa ungdomar kunde användas som vägvisare både dag och natt... De fingo lära sig användningen av karta och kompass, de skulle när som helst kunna rycka in som ordonnanser, skickas till en bestämd plats och hitta den snabbt och säkert. Men de tränades inte i vapenbruk.» »Nu hade vi blivit så många, att vi behövde mer vapen, och följaktligen började de hemlighetsfulla kodhälsningarna i Londons radio närma sig vårt område... Tre gånger voro vi ute hela natten för att vänta på flygare i mörker och regn, femton, tjugo kilometer från våra hem. Det var spännande cykelturer utan ljus längs skogsbryn och sidovägar, med beväpnade poster ute på alla håll. Och vilken besvikelse, då det inga vapen kom! Men på andra ställen i landet hade man haft mera tur med förbindelserna, och vapentransporter blevo nu dagligdags händelser. Några blevo uppsnappade - det kan man ju inte undgå, där det handlas, kommer det förluster - men förråden växte, och vi måste planera förvaringen. Principen var att inga vapen fingo finnas i privata hem. Depåerna skulle ligga lagom avsides. Inlämning och utlämning skulle kunna försiggå obehindrat. Samtidigt var parollen: ingenting skriftligt, allt i huvudet! Till att börja med gick det, men så småningom visade det sig ogörligt. Man blev tvungen att göra vissa anteckningar, och fastän dessa kamuflerades till gränsen av det oigenkännliga, kunde det gå galet. Och det gick galet. En enda liten anteckning satte punkt och slut för ''min'' verksamhet. Det gick så till, att Gestapo höll razzia i en grannstad. Sådana saker hade man så småningom börjat vänja sig vid, de ingingo i dagens och nattens rutin, man tänkte knappt på dem. Men den här gången skedde något. En schalburg-man kände igen en av de personer som förhördes: han hade sett honom vid uppbringningen av en vapentransport! Alla arresterades omgående. Dyningarna bredde sig i grannskapet. Jag arresterades också. Man anklagade mig för diverse saker. Man hade mycket få hållpunkter - bara en liten anteckning - men två personer svuro i min närvaro på att en sak som jag sökt dölja var riktig. Och så var det färdigt. Nu lönade det sig icke att vara halstarring, man fick låtsas öppenhjärtig och samtidigt bara tala om saker som inte kunde göra någon skada. Jag medgav alltså att jag kände till ett lager med explosiva varor. (Jag talade inte om att vi redan hade tagit huvuddelen av vad som fanns där.) Där låg också en del vapen av äldre modell, som jag aldrig varit glad över. I belåtenheten över att finna dem glömde man fråga om våra maskinpistoler. Så började man utfråga mig om vår organisation. Ett sådant korsförhör var förutsett från högre ort: om det kom, gällde det att servera så små doser av sanningen som möjligt. Jag »erkände» alltså vårt första försök att skaffa oss vapen från tyskarnas egen »Ausverkauf» - det som jag redan har berättat om. Man var inte nöjd. Förhöret blev mer och mer energiskt... Men jag svor på att Warzawas öde efter den misslyckade resningen 1944 hade ingett oss en sådan förtvivlan att vi hade uppgett tanken på alla upprorsförsök... Den förklaringen kunde de inte få mig att frångå. Och den, och det faktum att det inte hade gjorts några sabotage i vårt närmaste grannskap, räddade rörelsen i mitt distrikt från att röjas. Tyskarna beslöto att anse mig som en isolerad företeelse, en fluga som inte bådade någon sommar... Men för att gardera det Tredje riket mot alla överraskningar satte de mig först i fängelse - med allt vad därtill hörer - och skickade mig sedan till Dachau. Jag vill inte gå in på detaljer. Jag vill bara säga det, att tanken på mitt konto med Gestapo inte släppte mig, förrän jag sex månader senare som en av greve Folke Bernadottes räddade styrde över mot Sverige.» Ja, detta är en kort berättelse om vad en god vän och släkting till mig, en dansk borgare, vilken överskridit livets middagshöjd, gjorde för sitt land. Hans slutord från karantänstationen i Skåne voro: :''»Svaert har det vaeret at sidde her i Sverige i Fred og Ro, at höre, hvordan vor Organisation har varet Danmarks Haer i disse kritiske Dage og at ikke kunne vare med. Men stolt alligevel at faa Vidnesbyrd fra alle sider, at Opgaverne er bleven klaret, og at vi, som eliers er bleven mödt med Hovedrysten, i Virkeligheden har gjort det eneste rigtige og har bygget Grunden til Danmarks Fremtid i Fred og Anseelse.»'' ==Kommentarer== "Sabotör Jensens" riktiga namn verkar vara Olav Iversen Leth, född 28.12.1891 i Korsör, gift 9.5.1919 med [[Annie Serner]]s syster Astrid Elisabeth. En medfånge var Poul Kragh, se http://modstandskamp.dk/1945/27.htm ==Publiceringar== * ''[[Vecko-Journalen#1945|Vecko-Journalen]]'' [[1945]] nr 24 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Danmark]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Min svåger sabotör Jensen.