Omkring Frank Heller
Från FrankHeller
| Rad 4: | Rad 4: | ||
| - | Jag minnes såväl Frank Heller, den gången han var femton ur. Då trycktes den vita mössan på hans — det ungdomliga fenomenets — svartlockiga huvud en strålande sommardag på gården till Lunds Kungl. Katedralskola. Inte anade han den dagen, att han en gång skulle bli Sveriges mest läste äventyrsförfattare. Ej kunde han då ana, att hans böcker skulle gå ut, tiotusental efter tiotusental, i Das grosse Vaterland, i det då ej ens uppfunna Tjeckoslovakiet eller i det då så stora, nu så oändligt lilla, en gång härskande, nu vegeterande Österrike. Ej kunde han då drömma om, att han en gång skulle omtalas som den jämte Selma Lagerlöf mest läste svenske författaren i den stora republiken i väster. Människorna hava sina öden! Han stod rödkindad och svartlockig, som en ung kerub i sin studentmössa. Och tiden gick. Tjugoettårig trycktes lagerkransen på hans hjässa. För Doktor Serner — så heter Frank Heller — stod hela livet öppet, vetenskapens dörrar voro på vid gavel, professorsstolen var väl ej något omöjligt att uppnå och slå sig ned i, och kanske — hans lätta, lyriskt svenska, humoristiska sinne sade honom det — ett lektorat, en adjunktur i en av landets små, vackra trädgårdskransade städer, vore väl ej heller något att förakta. Det har gått två decennier sedan dess. Man levde gå glatt och muntert i de båda små svenska universitetsstäderna. Tänk ej på morgondagen. Var dag har sin plåga. Fanns ej pengar i plånboken, så nog fanns det växelblanketter. Trassenter vuxo på träd och bankerna sysslade ej på den tiden med trävarurörelse, järnbruk och pappersmasseindustri utan med bankaffärer, och växlar, och de tjänade på det. | + | Jag minnes såväl Frank Heller, den gången han var femton ur. Då trycktes den vita mössan på hans — det ungdomliga fenomenets — svartlockiga huvud en strålande sommardag på gården till Lunds Kungl. Katedralskola. Inte anade han den dagen, att han en gång skulle bli Sveriges mest läste äventyrsförfattare. Ej kunde han då ana, att hans böcker skulle gå ut, tiotusental efter tiotusental, i Das grosse Vaterland, i det då ej ens uppfunna Tjeckoslovakiet eller i det då så stora, nu så oändligt lilla, en gång härskande, nu vegeterande Österrike. Ej kunde han då drömma om, att han en gång skulle omtalas som den jämte Selma Lagerlöf mest läste svenske författaren i den stora republiken i väster. Människorna hava sina öden! Han stod rödkindad och svartlockig, som en ung kerub i sin studentmössa. Och tiden gick. Tjugoettårig trycktes lagerkransen på hans hjässa. För Doktor Serner — så heter Frank Heller — stod hela livet öppet, vetenskapens dörrar voro på vid gavel, professorsstolen var väl ej något omöjligt att uppnå och slå sig ned i, och kanske — hans lätta, lyriskt svenska, humoristiska sinne sade honom det — ett lektorat, en adjunktur i en av landets små, vackra trädgårdskransade städer, vore väl ej heller något att förakta. Det har gått två decennier sedan dess. Man levde gå glatt och muntert i de båda små svenska universitetsstäderna. Tänk ej på morgondagen. Var dag har sin plåga. Fanns ej pengar i plånboken, så nog fanns det växelblanketter. Trassenter vuxo på träd och bankerna sysslade ej på den tiden med trävarurörelse, järnbruk och pappersmasseindustri utan med bankaffärer, och växlar, och de tjänade på det. Men. För växelacceptanterna kom så småningom en grå, mulen måndag. Kanske kom det en sådan också för Filosofie Doktor Gunnar Serner. Alltnog. Nornorna spinna mörka trådar i den väv, som väva för oss stackars människobarn. En dag kom, och Gunnar Serner gick i landsflykt till fjärran länder. Ett lektorat i Växiö eller Falun fick förgäves vänta på honom som innehavare. Det gick några år. Doktor Serners öde glömdes, som alla öden så fort glömmas i denna flyktiga, tanklösa värld. — Nu skall jag berätta något ganska underligt. För en tio- eller något flera tal år sen, utkom en tidskrift från Bonniers förlag, som hette, efter vad jag vill |
