Omkring Frank Heller
Från FrankHeller
(→Kommentarer) |
|||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| - | Artikel av signaturen Fritzi. | + | Artikel av signaturen Fritzi (sannolikt Walfrid Nohrborg). |
Apropos Frank Heller: »Ballader till Bröderna», Bonniers förlag. | Apropos Frank Heller: »Ballader till Bröderna», Bonniers förlag. | ||
| - | Jag minnes såväl Frank Heller, den gången han var femton ur. Då trycktes den vita mössan på hans — det ungdomliga | + | Jag minnes såväl Frank Heller, den gången han var femton ur. Då trycktes den vita mössan på hans — det ungdomliga fenomenets — svartlockiga huvud en strålande sommardag på gården till Lunds Kungl. Katedralskola. Inte anade han den dagen, att han en gång skulle bli Sveriges mest läste äventyrsförfattare. Ej kunde han då ana, att hans böcker skulle gå ut, tiotusental efter tiotusental, i Das grosse Vaterland, i det då ej ens uppfunna Tjeckoslovakiet eller i det då så stora, nu så oändligt lilla, en gång härskande, nu vegeterande Österrike. Ej kunde han då drömma om, att han en gång skulle omtalas som den jämte Selma Lagerlöf mest läste svenske författaren i den stora republiken i väster. Människorna hava sina öden! Han stod rödkindad och svartlockig, som en ung kerub i sin studentmössa. Och tiden gick. Tjugoettårig trycktes lagerkransen på hans hjässa. För Doktor Serner — så heter Frank Heller — stod hela livet öppet, vetenskapens dörrar voro på vid gavel, professorsstolen var väl ej något omöjligt att uppnå och slå sig ned i, och kanske — hans lätta, lyriskt svenska, humoristiska sinne sade honom det — ett lektorat, en adjunktur i en av landets små, vackra trädgårdskransade städer, vore väl ej heller något att förakta. Det har gått två decennier sedan dess. Man levde gå glatt och muntert i de båda små svenska universitetsstäderna. Tänk ej på morgondagen. Var dag har sin plåga. Fanns ej pengar i plånboken, så nog fanns det växelblanketter. Trassenter vuxo på träd och bankerna sysslade ej på den tiden med trävarurörelse, järnbruk och pappersmasseindustri utan med bankaffärer, och växlar, och de tjänade på det. Men. För växelacceptanterna kom så småningom en grå, mulen måndag. Kanske kom det en sådan också för Filosofie Doktor Gunnar Serner. Alltnog. Nornorna spinna mörka trådar i den väv, som väva för oss stackars människobarn. En dag kom, och Gunnar Serner gick i landsflykt till fjärran länder. Ett lektorat i Växiö eller Falun fick förgäves vänta på honom som innehavare. Det gick några år. Doktor Serners öde glömdes, som alla öden så fort glömmas i denna flyktiga, tanklösa värld. — Nu skall jag berätta något ganska underligt. För en tio- eller något flera tal år sen, utkom en tidskrift från Bonniers förlag, som hette, efter vad jag vill minnas, Bonniers Månadshäfte. Jag var prenumerant på tidskriften. Vi sutto, min hustru, en väninna till henne och jag, en kväll vid brasan. Jag vill ej göra mig bättre än jag är. |
| + | Kanske stod det ett glas punsch på bordet. Jag läste högt ur Bonniers Månadshäfte. En berättelse av en författare som tecknade sig Frank Heller. (Berättelsen var f.ö. den andra i serien av »Herr Collins äventyr i London», den bok, som Frank Heller slog igenom med.) Jag hade läst kanske hälften av berättelsen, då jag avbröt och sade: »Vet ni vad? Den här historien har Gunnar Serner skrivit.» Mina lyssnarinnor, båda bekanta med Doktor S., den ena barndomsvän med honom, sutto konsternerade. Vad menade jag? Gunnar Serner var ett svunnet ungdomsminne. Ingen visste om han levde än. Själv visste jag ej, varför jag sagt det jag sagt. — Min hustrus väninna for efter några månader ned till Skåne, hennes barndomshem låg i den församling där doktor | ||
| + | Serners far levde och verkade som kyrkoherde. Hemkommen skyndade hon till mig och då berättade hon den fantastiska sanningen, att författaren Frank Heller var just Gunnar Serner. | ||
| + | Varför sade jag detta vid uppläsningen vid brasan? Var det något som uppsteg från det undermedvetna. Jag läste igenom berättelsen gång på gång. Kanske ett ord, en vändning i dialogen, i berättelsen, hade givit mig klaven. Jag fann den icke. Men likväl måste det vara så. Över medvetandets tröskel hade väl antagligen stigit en fras, en vändning, som jag ej | ||
| + | kunnat identifiera medvetet. Jag kan ej finna annan förklaring — Det gick någon tid. Frank Hellers kanske fantasifullaste och bäst komponerade roman »Storhertigens finanser» kom ut. Den hade, såvitt jag minnes, först stått som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den som skriver dessa rader, satt en kväll på Hotell Anglais kafé i Stockholm i sällskap med författaren Artur Möller. (Inom parentes: författarsignaturen Frank Heller är lånad ur en av Artur Möllers böcker.) Vi sade »skål» och Artur Möllers förvåning över min vetskap om Frank Hellers identitet med doktor Serner, då så gott som okänd, var stor. Jag sade: »Jämte Greven av Montecristo, tror jag att Storhertigens | ||
| + | finanser kommer att stå sig som en av de bästa äventyrsromaner, som ha skrivits.» »Vet Du», sade Artur Möller, | ||
| + | »detta är rätt så underligt. Jag sammanträffade med Gunnar för någon månad sedan i Kristiania (numera vederdöpt till Oslo), och då yttrade han: »Jag har ej någon litterär | ||
| + | högfärd, men skulle någon vilja nämna mig i ringa jämförelse med Dumas och hans Greve av Montecristo, då skulle jag dö nöjd.» — Ånyo en tillfällighet. — Vi anropade hovmästaren, fingo ett vykort och avfyrade det till vederbörlig mottagningsort, adress: Författaren Frank Heller. — Hur många sömnlösa timmar, huru många muntra minuter har ej Frank Heller åstadkommit. Evigt fräck och evigt sorglös har han vandrat fram genom sina böcker i den alltid rådsnare, alltid obekymrade, svenske, ursvenske äventyraren Filip Collins skepnad. (Parentes: Collin uttalas ej på engelskt vis med accent på första stavelsen, utan på skånskt maner, på samma sätt, som den gamla skånska släkten med samma namn, betoningen på sista stavelsen.) — Hela denna långa, ur pedagogisk synpunkt, | ||
| + | oformligt långa inledning, har jag gjort, endast för att fästa herrskapets uppmärksamhet på en i dagarna på Bonniers förlag utkommen diktsamling av Frank Heller med namn »Ballader till Bröderna». Den virtuosmässige äventyrsberättaren har här uppenbarat sig som den lika virtuosmässige och kunnige poeten. Diktsamlingen inledes med en cykel lätta, lustiga, uppsluppna kväden av utpräglat studentkynne. Formellt briljanta, och med det stänk av sorglöst låt-gåhumör, som är författarens egendom. — Utan att känna mina egna studentårs Ingrid, alla förtjusande serveringsflickors apoteos, hon, som ej, fast fager, var kurtisen allenast utan än mer den kloka, förståndiga kamrater, till otaliga slarviga student pojkar, kunna ni kanske njuta av strofen, hur Herr Kandidaten ändock i sista minuten räddade sin växel: | ||
| + | Klockan ett femtioett: | ||
| + | och med strömmande svett | ||
| + | en dödstrött herre drar in | ||
| + | på en blygsam krog, där han ofta nog | ||
| + | har fuktat sitt struphuvuds skinn. | ||
| + | |||
| + | Från en liten bigg, | ||
| + | där de spela på vigg, | ||
| + | hörs kivande forskares böl och i salens mitt uti jungfruligt vitt | ||
| + | en ungmö serverar dem öl. | ||
| + | [...] | ||
| + | |||
| + | Då man vet att i författarens ungdom den förnämsta pantlånaren i staden hette Nelson med binamnet Lorden och att den stora världsstaden Berlin låg rätt så nära, så stannar man med ett leende vid »Balladen om berlin.» | ||
| + | |||
| + | [...] | ||
| + | |||
| + | Genom dikter, där författarens reflexioner och syner från varmare och levnadslustigare länder än vårt, roa och muntra, såväl i klassisk form som i modernt anglosachsiskt tvårimmade strofer, komma vi så till den avdelning i boken som den enligt mitt (sätt sättare sätt!) mycket enkla förmenande är den mest vägande: »I landsflykt». | ||
| + | Här har Frank Heller avslöjat sig som en verklig poet. Hör! Skälver det ej ur hjärtat? Hör man icke, hur längtan går sin obönhörlig vandring hem? | ||
| + | |||
| + | [...] | ||
| + | |||
| + | |||
| + | Jag är övertygad om, att den poet, som har skrivit de strofer, som jag till sist nu vill recitera, en gång får ju plats, | ||
| + | om ock blygsam — på de svenskes parnass. (Äventyrsförfattarne ha sin egen, högst privata, där Frank Heller står överst och ler bakom sina | ||
| + | amerikanska glasögon framför pigga, | ||
| + | tjuvpojkslustiga, kloka pupiller). | ||
| + | |||
| + | Nu sprängde vårens [...] | ||
De begåvade och fantasifulle konstnären Kurt Ljungstedt har gjort teckningar till Frank Hellers diktbok. | De begåvade och fantasifulle konstnären Kurt Ljungstedt har gjort teckningar till Frank Hellers diktbok. | ||
| Rad 11: | Rad 47: | ||
==Kommentarer== | ==Kommentarer== | ||
| - | Fritzi verkar ha känt Serner i Lund | + | Fritzi verkar ha känt Serner i Lund, och sannolikt är det Walfrid Nohrborg (1883-1943) som döljer sig bakom signaturen. Nohrborg tog studenten i Lund 19.9.1901, därefter vid universitetet, Helsingborgs-Landskronas nation. Deltog i lösnummerrevyn ''Ueberbrett'l'', antingen Vårfesten 1902 eller Lundakarnevalen 1904, tillsammans med [[Sam Ask]]. |
==Publiceringar== | ==Publiceringar== | ||
* ''Falu Länstidning'' 29.5.1926 | * ''Falu Länstidning'' 29.5.1926 | ||
