Som när dårarna spela bridge

Från FrankHeller

==Full text== När jag vaknade, sken solen in i rummet, en frisk, blank höstsol. Den gamla fästningen lyfte sig skarp och grå mot en strålande blå himmel. Det ringde i domens klockspel, en tillrande, silverklar melodi. Ah livet var skönt Jag sprang in i badrummet, badade, duschade och klädde mig. Ivar jag satt på mig hatten och skulle gå, föll min blick på en liten diskret lapp bredvid ringklockan. Där stod: :Ring 1 gång på kyparen, :2 gånger på städerskan, :3 gånger på hotelltjänaren. :Rummets pris per dag utan värme är elvahundra (1100) kronor. Jag skakade på huvudet; elvahundra. De hade alltså satt upp priset igen. För tre dagar sen kostade rummet 750 kronor. Nå, det var ingenting att göra med det. Jag gick ut. Jag tog min vanliga väg längs floden, under kastanjekronorna. Luften var nästan skönare än jag hade väntat; den var aromatisk och kyligt frisk som renvin; flodens böljor glittrade smaragdgröna i solen; alléen var full av avfallna kastanjeblad; de liknade händer med fingrarna vridande sig i ett sista krampaktigt grepp efter det strålande livet. Jag kom till berget och började klättra uppför de slingrande stigarna. Jag passerade en grå stenport, rest i för länge sedan svunna tider av någon biskop i staden. Jag kom upp på höjdplatån; jag gick under brinnande trädkronor som i solen gjorde tusen sällsamma mönster på marken; svarta koltrastar hoppade prasslande omkring. Äntligen var jag framme vid mitt mål, friluftsreataurangen. En kypare drog ut en stol åt mig och lade fram matsedeln. Jag åt, och medan jag åt, lät jag mina ögon. vandra över landskapet. Sett uppifrån, som jag såg det, var det bedårande. Till höger låg fästningen på sitt branta berg, till vänster ett annat berg med rundade konturer; mellan dem flöt floden i en blå båge, och på båda sidor om floden låg den lilla staden, med sina parker, hus och öppna platser. Torn vid torn lyfte sig över taken, och när en timme var gången, ringde klockorna i dem alla, och från domen tillrade klockspelsmelodien ut i höstluften; det var som ett källsprång av toner sprunget fram ur den grå stenmuren, som vattnet sprang fram ur klippväggen, på Moses’ bud. Långt borta, bakom fästningen skymtade disigt blå bergmassor med vita toppar. Jag var färdig med min måltid. Jag fick min räkning och läste: :En kotlett ... 200 kronor :En potatis ... 40 „ :En ost ... 65 „ :En flaska vitt vin 425 „ :Summa 730 kronor Jaså, sjuhundratrettio kronor, jaja, prisen stego från den ena dagen till den andra; jag mindes som i en dröm den tid, då allt detta högst skulle ha kostat femhundra kronor. Jag betalade och gick. Jag gav mig ut på vandring i den milda, rena höstluften, upp till den grå fästningen, byggd i länge sedan svunna tider av stadens biskopar, och ned igen till den levande staden. Husen voro välhållna, gatorna rena och snygga. En elektrisk spårvagn letade sig väg genom gränderna; vagnar rullade, och hästarna framför dem voro blanka och tämligen välnärda. Människorna som jag mötte voro av alla yrken och åldrar; jag mötta muntra unga flickor och gamla kvinnor ute på inköp; jag mötte gamla män, som värmde sin gikt i solskenet, och unga män med sällsamma prydnader på huvudet. Liksom vissa fåglar i parningstider hade de stora fjäderbuskar på huvudet; men på de unga männens huvud liknade dessa fjäderbuskar ofantliga rakborstar. Alla dessa människor mötte jag, och efter en stund slog det mig att deras ansikten hade något gemensamt, oavsett ålder, yrke och kön. Vad var det? Jag grubblade över det utan att finna svar. Det var icke svält eller umbäranden; jag har redan sagt att många ansikten voro feta, att husen voro välhållna och gatorna rena och snygga. Det kunde knappast vara arbetslöshet, livet föreföll gå sin normala gång, vagnarna rullade, man köpte och sålde. Vad var det? Jag kom till ett gammalt vackert torg vid foten av domen; en springbrunn berättade sorlande sagor för duvorna som sutto på randen av dess skål; solen föll på ett gammalt residenshus; genom en öppen port kunde jag se dammiga marmorfigurer på residenshusets gård. Runt omkring torgets övriga sidor lågo butiker. Jag drev fram till ett av butiksfönstren, jag säg på de utställda varorna, och jag läste: :Denna halsduk 3,000 kronor. :Denna damkjol 19,000 kronor. :Denna herrkostym 100,000 kronor. Obs! Gör edra inköp i tid! Prisen stiga! Med ens visste jag vad det var ansiktena hade gemensamt, vad det var som förföljde alla dessa människor, oavsett ålder, yrke och kön. Det var fruktan för nollan, den förfärliga nollan. Det fanns en författare, som skrivit en novell om fyra dårar som spela bridge. De veta inte av att de äro dårar. De spela till 100 kronor poängen; de vinna och förlora ofantliga summor, och de ge varandra skuldsedlar på de belopp de förlora: 1.000 kronor, 10,000 kronor, 100.000 kronor, en million. Medan skymningen sjönk över det gamla vackra torget, medan den ljusa klockspelsmelodien tillrande gled ut och förenade sig med de blå skuggorna, förstod jag plötsligt, att ett sådant spelparti var möjligt. Människorna runt omkring mig spelade med i ett sådant vansinnesparti, dag ut, dag in, vecka ut, vecka in. De voro tvungna till det. Och för dem var spelet allvar; för dem gällde det liv eller död. Men i ljusa mellanögonblick, när de voro ute och gingo i solskenet, i den klara luften, måste de stirra framför sig och fråga sig själva: 1,000 kronor, 10,000 kronor, 100,000 kronor, en million äro vi ännu förnuftiga människor, eller äro vi galna? Vad mig beträffar kunde jag gå hem i lugn och sova i frid. När min dag var förbi, kom den att ha kostat mig 3,500 kronor. Gudskelov hade jag råd till det. Jag var i Salzburg, det var 3,500 österrikiska kronor, min dag gick på, och de motsvarade i svenskt mynt två kronor och sjuttiofem öre. ==Publiceringar== * 18.11.1921 s. 6 ''Nya Dagligt Allehanda'' * 22.11.1921 ''Hufvudstadsbladet'' [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Som när dårarna spela bridge.