Storhertigens finanser

Medan jag våren 1914 vandrade runt i furstendömet Monaco, slogs jag av en tanke: hur skulle här ha sett ut, om inte en viss Camille Blanc fått idéen att grunda kasinot? Monaco var ett gammalt rike, som förr i världen levat högt på en enda industri, nämligen sjöröveri. Men konjunkturerna för denna näringsgren voro numera avgjort dåliga, och följaktligen hade ätten Grimaldi mycket dåliga affärer, då monsieur som sänd av himlen kom med sitt lilla förslag om att upprätta en spelbank... Nu var furstendömet den kanske mest blomstrande staten i Europa, ingen betalade skatt, kasinot betalade allt, och under det att man fordom måste utrusta dyra sjö-rovarexpeditioner, som hemsökte engelsmännen uppe i Kanalen, kommo engelsmännen nu självmant till Monaco för att betala tribut.

Ur den tanken föddes så småningom Storhertigens finanser. För att blanda bort korten förlade jag handlingen till ett självständigt furstendöme Minorca och försåg detta med hopdiktade hävder. Filip Collin blev självfallet den deus ex machina som ordnade det hela, och ur en av berättelserna i Collins affärer övertog jag den förryckte ryske storfursten samt försåg honom med en skön och romantisk syster. Jag skrev boken som i ett rus, den börjades i februari 1914 och den 5 maj voro 400 sidor färdiga. Jag bodde i staden Monaco uppe på klippan, i en meterbred gränd, kallad Rue du Milieu. Mitt emot mig bodde en basunist i kasinokapellet, som ledsagade mitt arbete med dånande tongångar ur Wagners Rhenguldet. Det måste ha varit symboliskt, ty boken blev min största framgång dittills. Jag blev nästan bedövad, då Stockholmstidningen köpte följetongsrätten för 1,500 kronor. Nästa vår kom den i bokform och fick ett mycket vänligt mottagande, bl. a. av prof. Böök i Svenska Dagbladet. Sedan har den kommit på många språk och filmats två gånger i Tyskland, första gången 1924 som stumfilm, andra gången 1933 som tonfilm. Stumfilmen var bättre än tonfilmen, men jag hoppas fortfarande på en verkligt god inspelning!