Vi hava ingen påve

Från FrankHeller

"Rombrev från Frank Heller" ==Full text== ROM, 25 jan. [[1922]]. I ett kapell i Sankt Peterskyrkan vilar ännu i afton Giacomo Paolo Giovanni Battista della Chiesa, och förbi hans bår strömma hundraden och tusenden av människor för att fånga en skymt av hans drag. För de flesta blir det första och sista gången de sett dessa drag i verkligheten; i avbildningar ha säkert alla de som strömma till Sankt Peterskyrkan sett dem, och de flesta av dem ha kanske i sitt hem en bild av detta fina, kloka ansikte med det trötta och litet ironiska leendet. I Giacomo, markis della Chiesa, sörjer den katolska kyrkan sin senast döde överstepräst, Benedikt XV. Ännu i afton vilar han iförd sin fulla ornat, med mitra, stola och purpursandaler, i Capella del Sacramento. Framför hans bår brinna väldiga vaxljus; vid dess sidor stå fyra medlemmar av hans garde, dit ingen icke-adelsman vinner tillträde. De fyra stå i stelt givakt i sina röda och guldsmidda uniformer; de stå där i timmar, men knappt en muskel rör sig i deras rasansikten. Utanför kapellets järngaller stå andra vaktposter, ''guardie regie'', kungliga italienska ordningskårens medlemmar i grågröna uniformer; de ha stålhjälmar på huvudet, och på stål hjälmarna sitta silverörnar med Roms urgamla signatur — S. P. Q. R. Men ''de'' stå inte i givakt. De utbyta anmärkningar, de pladdra och småskratta, ty de ha kanske också stått där i timvis. Deras led sträcka sig från kapellet ända ut på Sankt Petersplatsen; mellan dessa led strömma människorna förbi, unga och gamla, andaktsfulla eller nyfikna, klädda i pälsar eller i trasor. Soldaterna i ''la guardia regia'' ha för länge sedan upphört att tänka på den döde påven. Med den lätta glömska, som utmärker italienarna, ha de överflyttat sitt intresse på de levande. Det är en glömska i släkt med naturens här nere; döden, jordskalvet, har knappt härjat en landsträcka, innan livet leende tar makten igen. Ute regnar det över Rom, på Peters-platsen marschera vaktkompanier av och an, och vid utgången stå schackrarna i horder, färdiga att möta de troende, när de med rörda sinnen lämna San Pietro. Deras skrik blandar sig med tidningsförsäljarnas till en hes symfoni: — ''Epoca'', sista upplagan! — Porträtt av påven, sista som tagits! — ''Giornale d'Italia.'' Sista upplagan! — Medalj av påven, färdig i dag, enastående minne, ''unico ricordo!'' Så vilar den senaste innehavaren av Sankt Petri ring ännu i afton. I morgon föres hans lik under tonerna av ett ''Miserere'' till Capella del Coro i Sankt Peter. Där nedägges det i en kista av cypressträ, en kista av bly och en kista av ljust almträ. I en av dessa nedläggas en mässingstub med en biografi över påven och två börsar innehållande de medaljer, som präglats under hans pontifikat. Sedan kistorna förseglats under tonerna av hymnen ''In paradisum'', föres liket till kryptan i Sankt Peters mitt; den, där den första, uråldriga Peterskyrkan stod; den, där den förste människofiskarens aska vilar. Nära denna, vid sidan av Pius VI, mitt emot drottning Kristina av Sverige, skall så Benedikt XV vila till evärdliga tider. Tre hundra miljoner auktoritetstroende människor äro utan andligt överhuvud. Det är en situation som inte får fortsätta länge. Knappt hade budskapet om Benedikt XV:s död telegraferats världen runt, förrän de, som ensamma äro värdiga att utnämna hans efterföljare, gjorde sig redo att resa till Rom. Från Italien, från Frankrike och Spanien, från Tyskland, Österrike, Belgien, England och Amerika äro kardinalerna på väg. Kardinal Bourne från London är redan anländ; kardinal La Fontaine från Venedig väntas i afton; kardinalerna Mercier från Belgien och Dubois från Paris komma i övermorgon med lyxtåget via Modane. Från Amerika telegraferas, att amerikanska regeringen ställt en kryssare till förfogande för de amerikanska kardinalerna. Tillsammans finns det sextio kardinaler, av vilka över hälften äro italienare; till en av dessa är det som fiskarringen och ofelbarheten ''ex cathedra'' skola gå i arv. Är det att undra på, att fantasierna redan äro i rörelse för att utpeka denne den vita mänsklighetens ende andlige härskare? Ryktet går med tusen tungor ''per urbem''; skall den nye påven bli reaktionär eller liberal? Skola den hårde spanjoren Merry del Val och jesuitpartiet återtaga den makt, de hade under Pius X? Eller skall Benedikt XV, samtidigt med den apostoliska successionen, ge sin efterträdare sin liberalare åskådning i arv? Det är det, striden gäller; det är därför den denna gång är mer än vanligt spännande. Det bör icke förglömmas, att Benedikt XV, älskad av den stora massan, hade många fiender. Och icke blott på grund av sin teologi. Han var fredsvän; under kriget, då de protestantiska teologerna gjorde föga eller intet för att få slut på gräsligheterna, gjorde påven det ena försöket efter det andra, och han gjorde det i kamp mot en mäktig opposition. I Italien och inte minst i Frankrike såg man på hans strävanden med allt annat än blida ögon. ''Habemus papam bochum'', vi hava en bochepåve, betitlade Hevré sina stridsartiklar i ''Victoire''; och samma åsikt hade man i de nationalistiska partierna i Italien. Nu, vid hans död, skall det visa sig, om hans verk har uppskattats som det borde. Många namn på ''papabili'', kandidater till påvestolen, ha redan varit framme. Man har nämnt den hjältemodige kardinal Mercier i Belgien, man har nämnt La Fontaine i Venedig, Ratti i Milano och många flera. Det är utom allt tvivel att Mercier har stora sympatier, särskilt i Amerika, England och Frankrike. Men dock torde han ha små utsikter. Sedan länge, länge tillbaka är det regel att ingen utom en italienare får sitta på Petri stol. Den siste icke-italienare som gjorde det var en holländare, som blev påve för precis 400 år sen, år 1522, under namnet Hadrianus VI. Om man alltså antar för givet att Italien avgår med segern, vem är då designerad? I denna stund nämner man sex namn: kardinalerna Vanutelli, Gasparri, La Fontaine, Ratti, de Lai, Maffi. Av dessa tillhöra ''Vanutelli'' och speciellt ''de Lai'' den intransigenta riktningen, Pius X:s och Merry del Vals riktning, under det Gasparri, Maffi och Ratti äro liberala. Vanutelli utövar ett mycket stort inflytande; om han också inte själv blir vald, är det säkert att han i hög grad kommer att behärska utgången. Kardinal Gasparri har många sympatier, men det emot sig, att han var Benedikt XV :s statssekreterare; och traditionen vill inte veta av att påvens närmaste man efterträder honom. Kardinal Maffi är känd som stor patriot, vilket torde lägga hinder i vägen för hans val. Av de kandidater som för ögonblicket, ha största utsikterna, är otvivelaktigt La Fontaine favoriten. Trots sitt franska namn är han god italienare, född i Viterbo nära Rom i en schweizisk familj. Han är ärkebiskop i Venedig och tyckes vara av den mera folkliga påvetyp, som med Pius X nådde till makten, om han också inte delar Pius X:s integrala åskådningar. (Man talar här om integralister — de reaktionära — och liberalister.) Vad som särskilt påverkat fantasien till hans förmån är, att Benedikt XV själv lär ha pekat på honom och sagt: — Ecco il mio successore! Se min efterföljare! Den sista januari äro ''i novendiali'', de nio sorgdagarna, förbi. Den första februari träder konklaven samman, och kardinalerna, dess medlemmar, få icke åtskiljas, innan de åter kunna ropa: — ''Habemus papam'': Vi hava en påve! ''Frank Heller.'' ==Kommentarer== * S.P.Q.R. ''[https://sv.wikipedia.org/wiki/SPQR Senatus Populusque Romanus]'' ==Publiceringar== * ''[[Svenska Dagbladet]]'' 31.1.1922 [[Category:Noveller]] [[Category:Titel]] [[Category:Rom]] [[Category:Full text]]

Tillbaka till Vi hava ingen påve.