Vi hava ingen påve

Tre hundra miljoner auktoritetstroende människor äro utan andligt överhuvud. Det är en situation som inte får fortsätta länge. Knappt hade budskapet om Benedikt XV:s död telegraferats världen runt, förrän de, som ensamma äro värdiga att utnämna hans efterföljare, gjorde sig redo att resa till Rom. Från Italien, från Frankrike och Spanien, från Tyskland, Österrike, Belgien, England och Amerika äro kardinalerna på väg. Kardinal Bourne från London är redan anländ; kardinal La Fontaine från Venedig väntas i afton; kardinalerna Mercier från Belgien och Dubois från Paris komma i övermorgon med lyxtåget via Modane. Från Amerika telegraferas, att amerikanska regeringen ställt en kryssare till förfogande för de amerikanska kardinalerna. Tillsammans finns det sextio kardinaler, av vilka över hälften äro italienare; till en av dessa är det som fiskarringen och ofelbarheten ''ex cathedra'' skola gå i arv. Är det att undra på, att fantasierna redan äro i rörelse för att utpeka denne den vita mänsklighetens ende andlige härskare? Ryktet går med tusen tungor ''per urbem''; skall den nye påven bli reaktionär eller liberal? Skola den hårde spanjoren Merry del Val och jesuitpartiet återtaga den makt, de hade under Pius X? Eller skall Benedikt XV, samtidigt med den apostoliska successionen, ge sin efterträdare sin liberalare åskådning i arv? Det är det, striden gäller; det är därför den denna gång är mer än vanligt spännande. Det bör icke förglömmas, att Benedikt XV, älskad av den stora massan, hade många fiender. Och icke blott på grund av sin teologi. Han var fredsvän; under kriget, då de protestantiska teologerna gjorde föga eller intet för att få slut på gräsligheterna, gjorde påven det ena försöket efter det andra, och han gjorde det i kamp mot en mäktig opposition. I Italien och inte minst i Frankrike såg man på hans strävanden med allt annat än blida ögon. ''Habemus papam bochum'', vi hava en bochepåve, betitlade Hevré sina stridsartiklar i ''Victoire''; och samma åsikt hade man i de nationalistiska partierna i Italien. Nu, vid hans död, skall det visa sig, om hans verk har uppskattats som det borde.

Tre hundra miljoner auktoritetstroende människor äro utan andligt överhuvud. Det är en situation som inte får fortsätta länge. Knappt hade budskapet om Benedikt XV:s död telegraferats världen runt, förrän de, som ensamma äro värdiga att utnämna hans efterföljare, gjorde sig redo att resa till Rom. Från Italien, från Frankrike och Spanien, från Tyskland, Österrike, Belgien, England och Amerika äro kardinalerna på väg. Kardinal Bourne från London är redan anländ; kardinal La Fontaine från Venedig väntas i afton; kardinalerna Mercier från Belgien och Dubois från Paris komma i övermorgon med lyxtåget via Modane. Från Amerika telegraferas, att amerikanska regeringen ställt en kryssare till förfogande för de amerikanska kardinalerna. Tillsammans finns det sextio kardinaler, av vilka över hälften äro italienare; till en av dessa är det som fiskarringen och ofelbarheten ''ex cathedra'' skola gå i arv. Är det att undra på, att fantasierna redan äro i rörelse för att utpeka denne den vita mänsklighetens ende andlige härskare? Ryktet går med tusen tungor ''per urbem''; skall den nye påven bli reaktionär eller liberal? Skola den hårde spanjoren Merry del Val och jesuitpartiet återtaga den makt, de hade under Pius X? Eller skall Benedikt XV, samtidigt med den apostoliska successionen, ge sin efterträdare sin liberalare åskådning i arv? Det är det, striden gäller; det är därför den denna gång är mer än vanligt spännande. Det bör icke förglömmas, att Benedikt XV, älskad av den stora massan, hade många fiender. Och icke blott på grund av sin teologi. Han var fredsvän; under kriget, då de protestantiska teologerna gjorde föga eller intet för att få slut på gräsligheterna, gjorde påven det ena försöket efter det andra, och han gjorde det i kamp mot en mäktig opposition. I Italien och inte minst i Frankrike såg man på hans strävanden med allt annat än blida ögon. ''Habemus papam bochum'', vi hava en bochepåve, betitlade Hevré sina stridsartiklar i ''Victoire''; och samma åsikt hade man i de nationalistiska partierna i Italien. Nu, vid hans död, skall det visa sig, om hans verk har uppskattats som det borde.

är det säkert att han i hög grad kommer att behärska utgången. Kardinal Gasparri har många sympatier, men det emot sig, att han var Benedikt XV :s statssekreterare; och traditionen vill inte veta av att påvens närmaste man efterträder honom. Kardinal Maffi är känd som stor patriot, vilket torde lägga hinder i vägen för hans val.

är det säkert att han i hög grad kommer att behärska utgången. Kardinal Gasparri har många sympatier, men det emot sig, att han var Benedikt XV :s statssekreterare; och traditionen vill inte veta av att påvens närmaste man efterträder honom. Kardinal Maffi är känd som stor patriot, vilket torde lägga hinder i vägen för hans val.